Förlösande mål på Grimsta

Det var svårt på Grimsta. Det var länge svårt på Grimsta. Men det lossnade – och som det lossnade! Efter fyra minuter på plan nickade Jeffrey Aubynn in förlösande 0-1, och sedan fyllde MFF på med tre mål till sista halvtimmen.

4-0-segern över Häcken i onsdags var djupt imponerande, ett stort kraftprov klarat av detta MFF 2010. 4-0 över Brommapojkarna måndag kväll var också imponerande, fast på ett helt annat sätt. På sitt sätt blev uppgiften att ta tre poäng mot hårt skadedrabbade och redan svårt isankskjutna BP svårare, men MFF klarade även den – till slut.

Mot Häcken fick MFF sitt perfekta matchförlopp, det som givit laget så många fina segrar i år: att komma rätt in i matchen, trycka gasen i botten från avspark och så belönas med ett tidigt ledningsmål. Det där tidiga ledningsmålet som alltid är viktigt, men som utan tvekan varit extra viktigt för MFF i år. Mot BP kom inte det där tidiga ledningsmålet. På Grimsta IP tog istället en mycket farlig matchbild gestalt. MFF skaffade sig tämligen omedelbart ett markant spelövertag. BP hade nån strökontring, men matchen handlade om MFF:s idoga och oupphörliga men tyvärr inte så framgångsrika försök att få hål på hemmalaget.

BP behövde tre poäng med sig från matchen, men var kloka nog att inte satsa på någon tokoffensiv, eller, ja, någon offensiv över huvud taget – inte med Larsson, Mehmeti, Molins och Hamad i potentiellt kontringsläge. Istället höll sig de rödsvartrandiga kompakta framför eget straffområde och lyckades väl med den uppenbara ambitionen att hålla tempot nere i matchen och ”tills vidare” fokusera på att hålla nollan. Samtidigt, och naturligtvis delvis på grund av BP:s agerande, hade MFF problem med att få riktigt fart i passningsspelet. Lite för många tillslag per bollinnehav, lite för få löpningar över den stundtals ytfattiga offensiva planhalvan.

Det som hände, hände från högerkanten, där Ulrich Vinzents och Guillermo Molins närmast ensamma stod för MFF:s hela hot framåt. Ulrich genom en rad väl måttade och tajmade inlägg som alla hade blivit kvalificerade målchanser – om bara någon spelare löpt in på rätt yta eller i rätt ögonblick. Gische, som genom sina outtröttliga utmaningar och irrationella rörelser bröt det mönster MFF alltmer höll på att stelna i. Gische hade också första halvleks två enda egentliga målmöjligheter för MFF; den bästa i åttonde minuten, ett nytt kanonskott från distans, klockrent i stolpen.

Första halvlek förflöt ruskigt fort, och när ingen förändring av den kunde skönjas tio minuter in i andra började man bli rejält orolig. För även om MFF:s spelövertag var markant, var det också i praktiken skenbart. ”Ja ja, bara dom fortsätter mala på så kommer målet”, tänkte man i slutet av första halvlek, men med minuterna snabbt tickande mot 60 kändes det inte längre lika säkert att det där målet skulle komma. Och när så BP stod för matchens dittills vassaste chans i 50:e minuten – Johan Dahlin fläkte sig och tippade ut Bahouis finns skott – flimrade hoppet.

Då gjorde Roland Nilsson ett byte. Jiloan Hamad ut, Jeffrey Aubynn in. Jiloan hade gjort ett bra jobb, men utan att nå samma höjder som i matchen mot Häcken, och hade med ett par undantag inte riktigt kommit loss till vänster. Bytet gav snabb effekt, får man väl säga. Närmare bestämt fyra minuter och sex sekunder. Så länge hade Jeff varit på plan när han, enligt tydliga instruktioner, äntligen var där, där spelare saknat genom hela matchen – på ytan vid bortre stolpen när Ulrich Vinzents slog inlägg. Bollen damp ner i svårt höjd och svår vinkel, men Aubynn lyckades sätta skallen till helt perfekt – och nickade in bollen i mål! Ett förlösande mål! Ett frälsande mål! Ett alldeles, alldeles underbart mål!

Det är så poetiskt rättvist, och bara stärker bilden ytterligare av att det är något väldigt speciellt med laget i år, när det är just Jeffrey Aubynn som får komma in och visa vägen i matchen. Han har inte fått massor med speltid, Jeff, delvis på grund av efterhängsna skador, men i sina inhopp har han alltid gjort mycket nytta i slutet av matcherna med sitt kloka spel, och hans moraliska betydelse i gruppen och för de yngre spelarna är omvittnad. Jeff glödde av inspiration när han kom in i matchen, gjorde allt rätt i spelet – och gjorde skillnaden i ett oerhört viktigt läge. 

Och oj, vad många dittills allt hårdnande nervknutar som i ett ryck löstes upp under blå tröjor, samtidigt som bara alltför förlustvana BP redan såg smått uppgivna ut: matchen var, faktiskt, i praktiken avgjord redan efter 0-1; MFF tog nu över helt och varvade alltmer avslappnat behärskande passningsspel med kvicka attacker. Med knappa kvarten kvar var det så dags för nästa injektion från sidlinjen, när Dardan Rexhepi ersatte Daniel Larsson. Och igen gav bytet snabb effekt, får man väl säga. Närmare bestämt en minut och trettiotvå sekunder. Så länge hade Dardan Rexhepi varit på plan när han på pass från Aubynn bröt in i straffområdet till vänster och satte en helt öppnande yttersida snett bakåt – till Agon Mehmeti, som ”bara” hade att mycket behärskat vinkla in bollen vid bortre stolpen! 0-2 och ett mycket vackert mål!

På högerkanten fortsatte Ulrich Vinzents slå sina fina inlägg, och i 83:e minuten belönades han med sitt andra assist för matchen, när Dardan gjorde sitt andra allsvenska mål. I samma position som Aubynn 24 minuter tidigare nickade D-Rex stenhårt via ribban in 0-3! Inget mindre än otroligt, att MFF i två så här avgörande bortamatcher inom loppet av sex dagar inte bara vinner utan dessutom så stort, och totalt sett så starkt och så överlägset. Att detta till stora delar unga lag så här långt ser nästan immunt ut mot den där speciella frossan det alltid är tal om för dem det må beröra i slutomgångarna är så oerhört imponerande, inte minst i jämförelse med det betydligt mer garvade gänget från 2002-04. Inte för att man nu behöver jämföra, men ändå.

0-3, men det var inte slut. I 90:e minuten skulle Jeffrey Aubynn ha fått en straff med sig, och hur domaren kunde fria är ett mysterium. En makalös soloprestation av Jeff, som bröt in i straffområdet och var förbi två man när han trycktes omkull. Nå, istället kom straffen in i trejde övertidsminuten, när Guillermo Molins drogs i byxan(!) i samma straffområde. Daniel Andersson gick fram, och lade nästan kusligt lugnt och sakligt in bollen till höger. 0-4!!

8-0 i målskillnad på två matcher, 11-1 på de senaste fyra. Sanslöst. Hemmaförlusten mot Kalmar till trots har MFF nu stått upp och gjort en närmast felfri allsvensk höst. Laget slåss om guldet i sista matchen och har genom den överlägsna målproduktionen till och med skaffat sig en liten fördel. Till skillnad från 2002-04 har MFF avgörandet helt i egna händer söndag eftermiddag. ”Bara” det att se till att skaffa sig den förutsättningen är en stor prestation i sig av laget, oavsett hur det slutar.

Manegen är krattad. Låt uppladdningen börja. Söndag.

Tobias Christoffersson