Förlust och förlorat försprång

MFF gjorde ingen dålig match och kunde ha vunnit över Kalmar, men saknade den riktiga rappheten i passningsspelet och den blankslipade udden framför mål.

Det fanns ett gyllene läge i guldstriden. Om HIF förlorade mot hemmastarka Elfsborg och hemmastarka MFF vann över Kalmar skulle MFF rycka till sig en sexpoängsledning med nio kvar att spela om. Mycket av förhandssnacket och förhandsstämningarna dröjde kring detta läge. Alltför mycket, kan man i efterhand konstatera.

HIF tog en blytung bortaseger på Borås Arena, MFF föll hemma mot Kalmar. Föll dock inte tungt, även om besvikelsen över det missade gyllene läget naturligtvis griper vilt omkring sig. Men en blick på den allsvenska tabellen torde besinna och fortfarande inge tillförsikt – MFF leder ju serien, för tusan. Inte på poäng, men inte heller genom nån match mer spelad. Utan genom bättre målskillnad. Nu något mindre bättre, sju mål mot tio, men ändå.

Det råder inget tvivel om att laget varit och är oerhört konsekvent och disciplinerat i sin vägran att tänka och prata om någonting annat än närmast kommande match. Men det är samtidigt inte heller helt långsökt att tänka sig att några dunster av de hela stans ackumulerade gulddrömmar, som fått vävas fritt, ostört och ohämmat under två veckors uppehåll, sipprat in också genom MFF-kabyssens vattentäta skott. Svagt sorl genom förstärkta väggar, litet skrap på järnporten.

För något syntes på plan, något var inte riktigt detsamma. Knappast det som brukar kallas ”guldfrossa”, för MFF var inte det minsta skärrat eller handlingsförlamat. Men… lite dröjande, lite tvekande, lite återhållet, lite försiktigt. Roland Nilsson fokuserade alla sina kommentarer efter match på detta: laget höll i bollen lite för länge lite för ofta, det snabba passningsspelet kom inte till stånd och defensivt skickliga Kalmar hann gång på gång samla sig. Det var i den där extra sekunden som det hände eller snarare inte hände i matchen för MFF:s del. Den extra sekunden eller sekunderna med boll. Och kanske också med tankar i skallen.

Samtidigt kunde MFF mycket väl ha vunnit den här matchen. I ett par bra perioder lossnade spelet och hemmalaget både tryckte på hårt och skapade målchanser som kunde ha räckt. Som Jiloan Hamads lobb över målvakten – och mål – i 16:e minuten, efter ett underbart anfall signerat Jille själv och Daniel Larsson och Agon Mehmeti. Eller Daniel Larssons öppna läge i45:e minuten, förarbete Jiloan. Eller Wiltons två skarpa skott. Eller Jimmy Durmaz ryck och skott mot första stolpen i 85:e minuten, efter att Jimmy och Guillermo Molins bytt crosspassningar med varann på ett läckert sätt.

Även Kalmar hade dock lägen. Smålänningarna försvarade sig skickligt och fick genom matchen en handfull riktigt farliga kontringslägen (ett par gratischanser på slarv i MFF-försvaret). Tyvärr blev ett av de sista matchavgörande. Med fyra minuter kvar tappade ett alltmer jäktat slutforcerande MFF boll på mitten och flera Kalmarspelare låg bra till för att ställa om. Bollen till Mendes, som uppfattade läget och från 30 meter nåt slog ett perfekt lobbskott i båge över Johan Dahlin, som stod långt ut.

Overkligt, förstås. MFF hade jagat mål hela matchen, mål för seger och tre poäng. Fick nu resterande fyra minuter plus fem i tillägg jaga mål för att nå kvittering och oavgjort. Det var nära. Dardan Rexhepi ersatte Rick Kruys i 83:e minuten, och i den 93:e visade han prov på sin stora talang. Han tog emot en boll en bit ut tillvänster, vände, bröt in i straffområdet och sköt ett riktigt vasst skott precis utanför närmsta stolpen. Starkt, skickligt, och sånär poängräddande.

Båda halvlekar uppvisade samma mönster: MFF tog tag i spelet, fick ett övertag och såg ut att vara på väg att få ner Kalmar i brygga. Framförallt i andra var trycket starkt, och det kändes som en tidsfråga innan ett ledningsmål äntligen skulle komma. Men – Kalmar är ett skickligt och uthålligt lag, och kring 20-25 minuter hände något, både före och efter paus. MFF-pressen bleknade, Kalmar kunde stöta upp lite och plötsligt såg hemmalaget osäkert ut och gjorde många misstag. För att sedan komma tillbaka igen i slutfasen.

Rick Kruys ersatte skadade Ivo Pekalski; det var längesedan han spelade och evigheter sedan han spelade från start. Närmast självutplånande säkerhetsspelande, men en godkänd insats. Klart det syntes att han inte är uppe i varv. Uppe i varv var däremot Wilton Figueiredo, som förvisso var en av de som ”syndade” mest med att hålla i bollen och dröja med passningarna, men som samtidigt också gjorde det så skickligt, och ofta skapade andra möjligheter istället. Skönt se hans enorma vilja matchen igenom; tyvärr fick han också en hårt utdömd varning och är nu bara ytterligare ett gult kort från en ny avstängning . Detsamma gäller för övrigt Daniel Andersson och Jiloan Hamad.

Jiloan stod för en riktigt fin första halvlek, när hans smidighet och teknik öppnade många anfallsvägar för MFF och vid tillfälle även förnedrade Henrik Rydström lite grann, och det är ju aldrig fel. Guillermo Molins var också framgångsrik i sitt spel; han närmast maniska utmanande man-mot-man känns ibland som felval när en pass till lagkamrat i läge finns som alternativ, men oj vilken nytta det gör för att etablera MFF offensivt - genom alla hörnor och frisparkar Gische fixar under en match.

För att vara avsluta med att – måhända - låta riktigt dumoptimistisk: den här förlusten kom nog så ”””lägligt””” en förlust kan i nuvarande situation. Tappat försprång men inte ledning, tillfälle att samla ihop sig och äta taggtråd under en veckas träning. En av de stora styrkorna hos MFF 2010 har ju varit att alltid studsa tillbak snabbt efter förlust, ja även efter oavgjort: laget har ännu inte tappat poäng två matcher i rad. Det lovar gott inför de tre helt avgörande matcherna.

Tobias Christoffersson

P.s. Hemmasviten stannade vid elva raka segrar och tretton raka utan förlust. Synd, förstås, men framför allt: imponerande! D.s.
P.p.s. Tack för ett fantastiskt fint tifo! MT96 gjorde det knappast lätt för sig med tre olika jättedukar som hissades en efter en för att skildra vägen tillbaka, från degraderingen 1999 till guldet 2004, och något verkade bli lite fel i tajmingen mot lagets inmarsch. Men det kvittade, det blev en värdig, vacker och fantasifull hyllning till laget ännu en gång. D.d.s.