Styrka och lite flyt

MFF kom tillbaka efter förlusten mot Djurgården och besegrade IFK Göteborg med 2-1. Hemmalaget ägde matchen periodvis, pressades periodvis tillbaka, särskilt mot slutet – och visade styrka i båda lägena.

Sex poäng mot Göteborg. Det har MFF inte lyckats ta sedan guldåret 2004. Ärkerivalen har också med undantag av 2006 varit ett topplag som landat placeringar mellan 1 och 3 varje år sedan dess, och därtill byggt en karg men effektiv, svårspelad lagmaskin som sällan fallit igenom. Men i år har det sett annorlunda ut. IFK gjorde en svag första halva av Allsvenskan, har sedan kommit tillbaka ganska starkt men befinner sig på behagligt avstånd från toppen. Närmare bestämt från MFF, som nu ligger sanslösa tjugo poäng före Göteborg!

Vårens möte på Gamla Ullevi blev en stor himmelsblå triumf. MFF klarade galant av hemmalagets försök till presspel, tog över och kontrollerade matchen och spelade stundtals fantastiskt fin fotboll. Göteborg var aldrig nära. När lagen så med sex omgångar kvar möttes på Swedbank Stadion blev matchbilden en annan, ja hann bli flera stycken under de 90 +4 minuterna. Höstens Göteborg, så mycket starkare, bet sig trots ett par fina perioder av spelövertag från MFF fast i matchen, fick en sen reducering och pressade för en kvittering ända in i slutsekunderna.

Matchen på hemmaplan blev alltså betydligt svårare för MFF, men – MFF klarade den. Efter den alltigenom svaga insatsen mot Djurgården visade laget styrka, stor styrka, framför allt i prestationen att rida ut stormen och klara av att bärga segern i en match med flera ”tillfällen” att gå bort sig.

Första tio såg det emellertid ut som de bästa stunderna på Gamla Ullevi i april. MFF fick just den där flygande starten som visat sig så viktig för laget. De himmelsblå gick och smällde på och gav inte Göteborg någon chans till initiativ i matchen utan tog det tvärtom själv. Ivo Pekalski och Wilton Figueiredo kampade på mitten, medan det var på kanterna farligheterna rann upp. Roland Nilsson hade flyttat över Jiloan Hamad till vänster framför allt av defensiva skäl, och det var en fröjd att se han och Ricardinho spela sig ur en göteborgsattack och in i ett MFF-anfall redan i andra minuten. Jiloan hade också flera fina kombinationer med Daniel Larsson i matchinledningen, och prövade IFK-keepern med ett fint volleyskott.

Mycket MFF och fint spel första tio, likväl var det Göteborg som hade första målchansen i den elfte, när det blev lite kalabalik i straffområdet på ett inlägg från vänster.  Tre minuter senare fick Hysén lite för ostörd ta emot boll, vända och skjuta, men Johan Dahlin räddade bollen nere vid stolproten. Jäpp, Göteborg tog sig nu in i matchen och åstadkom lite spel mot MFF:s mål. Därför var en sådan rutinerad aktion som den från Ulrich Vinzents i den 18:e minuten fin att se. Efter att MFF ett par gånger misslyckats att spela sig ur pressen och tappat lite boll skickade dansken ett påpassligt långt uppspel till Daniel Larsson, Ulrich löpte upp, fick tillbaka bollen, sökte och skaffade MFF hörna – och andrum.

Nu var matchen helt jämn, med mycket kamp och möjligheter åt båda hållen; ganska hög felprocent i passningsspelet med många kontringsförsök som följd – en ryckig och knyckig matchbild interfolierad av fasta situationer. Men så hände något som bröt mönstret. Med knappa tio kvar av första halvlek hittade MFF för första gången på länge i matchen lite flinkt kombinationsspel, och det var Ivo Pekalski tillsammans med Ricardinho och Jiloan Hamad som på små ytor spelade sig fram till vänster. IFK tvingades till frispark. Ricardinho slog den, från ganska långt bak på mittplan, Ivo Pekalski touchade bollen och så var han där, igen – Daniel Andersson! Han höll sig framme och tryckte in segermålet mot Elfsborg efter hörna, och nu fick han tag i bollen, tog sig fram och tryckte in den igen. 1-0 till MFF!

Återstående minuter av första halvlek spelade MFF ut ordentligt medan Göteborg såg allmänt skakat ut. Två fina chanser till 2-0: först grundlurade Daniel Larsson Sigurdsson efter passning av Hamad, sedan hade Agon Mehmeti ett bra men aningen löst avslut, pass av Ricardinho.

Andra halvlek, IFK hade hunnit samla sig i paus och matchen var åter helt jämn. Igen mycket kamp och många bolltapp. I 50:e minuten ett sämre skott men ett riktigt bra skaffat läge av Ivo Pekalski, i 52:a två farliga skott av Göteborg som båda täcktes av MFF-backar. Och i den 54:e – straff till Göteborg! Lätt att förstå såväl Roland Nilsson som Pontus Jansson som inte såg något alternativ att förhindra handsen som gav straffen än att hugga av armen… men det går också att förstå att domare Stefan Johannesson – ganska ojämn i matchen – hade svårt att inte blåsa straff när bollen hindras av en trots allt utsträckt arm… det viktiga i situationen var kanske att Göteborg alldeles för lätt spelat sig fram till läget: lång boll till en fri Selakovic som ostörd fick spela fram Hysén som drog till direkt.

Thomas Olsson till elvameterspunkten, och jösses vilken dålig straff han slog. Vek, mitt i målet – men ickedestomindre en strålande räddning av Johan Dahlin! Han läste av Thomas, gick åt rätt håll, fick upp armarna och stötte ut till hörna.

Straffmissen/-räddningen påverkade utan tvekan båda lagen, för nu fick MFF ett nytt övertag i matchen; kastade sig fram i attack på attack med stark vittring på fler mål och seger. MFF:arna låg på med kompromisslös aggressivitet, fart och rörelse. Satt just och antecknade vilken enorm arbetsinsats Daniel Larsson gjorde, återigen, med sina outtröttliga löpningar som skapar möjligheter och med sin personliga princip att aldrig lämna motståndarbackar med boll i fred en sekund om de befinner sig inom femtio meters avstånd… då gör han något för honom ganska ovanligt: drar till med ett skott på distans. Det är rappt, det är hårt, det är överraskande, och tusan om inte Göteborgsmålvakten fumlar in det i mål! 2-0 till MFF!

…och en dryg halvtimme kvar av matchen. Faktum är att Göteborg började se lite slaget ut. Kring 70 minuter kom MFF fram i ett par riktigt fina anfall, flera av dem spelvändningar, och 3-0 kändes betydligt närmare än 2-1. Guillermo Molins, tillbaka i startelvan och stark såväl i arbete som i att slå sin motståndare, skapade och tog sig fram till många lägen i matchen, men missade gång på gång det avgörande tillslaget – en pass, ett avslut, en sista dribbling… kanske matchovanan som lyste igenom. Synd det, för Gische såg stundtals mycket het ut.

Jimmy Durmaz bytte av Jiloan Hamad som gjort en mycket stark match, och Jimmy kunde lattja en del med ”sina” göteborgare och bjuda publiken på ett par läckerheter – och ett riktigt vasst skott tätt utanför. Men efterhand visade just det sig som Roland Nilsson med sådant eftertryck ”fördömde” (nåja) efter matchen, nämligen lagets benägenhet i den här fasen att gå med boll och trixa på egen hand och därmed bjuda in till bolltapp och kontringar. Och mycket riktigt: IFK fick en biljett in i matchen igen och tog den väl tillvara. Tobias Hysén fick sin chans och förvaltade den med ett avslut av hög klass i den 81:a minuten. Förbi två MFF-backar och skott förbi Dahlin, och 2-1 med dryga tio kvar.

Tio slutminuter plus fyra i tillägg som blev alldeles rysansvärda. Göteborg åstadkom en rätt ordentlig slutpress med flera farliga lägen och ett par hörnor. Men som sagt: MFF visade styrka här; höll undan, klarade av det. Och vann, fullt välförtjänt en tung, tung seger i guldstriden.

Som ett sista bloss i matchen: inte ofta man ser målvakt mot målvakt i direkt närkamp – men en sån blev det när Göteborg slängde upp Markus Sandberg på en hörna i slutsekunderna. Dessbättre vann Johan Dahlin också den duellen, och det var han som – inte bara genom straffräddningen utan genom en fenomenalt fin insats över hela matchen – blev kvällens stora matchhjälte.

Fem matcher kvar. Femton poäng. Nästa utmaning inte helt lätt den heller: TFF borta på söndag. Men – det ser bra ut.

Tobias Christoffersson