2 - 0

En fantastisk kväll

Det var den stora stora matchen. Som två lag och två klubbar med alla de sina sett fram emot i månader, och efterhand också hela fotbollssverige, då 2010 års andra upplaga av det stora skånederbyt också var det tunga toppmötet mellan seriens två suveräner.

Swedbank Stadion utsålt, allt upplagt för en stor fotbollsfest, även om derbyn på plan brukar bli mer heta kamper än just fotbollsfester. En kamp som HIF tydligt vann på Olympia i våras. Med den kampen i minnet och med tre tunga avbräck inför matchen – Agon Mehmeti och Daniel Larsson avstängda, Ulrich Vinzents skadad – var det inte utan att man kom att närma sig uppgörelsen med rätt defensiva förväntningar.

De kom på skam. Oj oj, vad de kom på skam. Roland Nilssons Malmö FF inte bara tog och vann kampen, inte bara visade hur mycket laget utvecklats sedan ifjol, utan också hur mycket laget utvecklats sedan i våras. HIF är ett mycket starkt och ett mycket skickligt lag. Men kanske inte så mycket starkare och mycket skickligare än i vårderbyt på Olympia. Den skillnaden avgjorde derbyreturen på Swedbank Stadion, och kanske att den skillnaden kan - - - komma att betyda ännu mer än så.

När man redan vid Kronborgsskolan hör jubel från läktarna vet man att det är en speciell match… och trycket på det i princip fullsatta Swedbank Stadion skulle visa sig enormt. Sju minuter innan avspark försökte den manstarka HIF-klacken dra igång nån sång, men Norra visade direkt vem som bestämde genom att dränka den i tidlösa, effektiva, vackra ”Maaal-möööö!” Och så jubileumstifot. Makalöst. Redan det enorma ljusblå-vit-randiga flagghavet var storartat, och när så en gigantisk målning på Bob Houghton och hans främsta guldspelare vecklades ut över precis hela ståplats… hade MT96 överträffat sig själv. Igen. Tack.

Så startade matchen. Chockstartade. Båda lagen kastade sig in i den för att få det där första övertaget som kan bli så vansinnigt viktigt. De första fem minuterna var tempot halsbrytande och intensiteten tveklöst den högsta som hittills uppnåtts på Swedbank Stadion. Anfallsförsök och kontring och kontring på kontring och kontring på kontring på kontring, typ… Kampen i kampen den mellan innermittfältarna, Lantz-Gashi mot Figueiredo-Pekalski, och kanske kom en första fingervisning om vilket lag som skulle göra matchen till sin redan efter 1.03, när Wilton vann boll av Gashi.

Första farligheten i andra minuten till MFF och Guillermo Molins, som löpte i djupet och fick en fin långboll av Markus Halsti, skott utanför ur liten vinkel. Andra i den tredje, när Gische så när kom loss från sin bevakning efter elegant lyftning av Jimmy Durmaz och pass av Ricardinho. I tionde minuten första riktiga målchansen, till MFF efter ett underbart anfall: Dardan Rexhepi gjorde en bra mottagning centralt, bollen till Molins till Jimmy Durmaz, som fintade och slog inlägg på vilket Dardan hade bra avslutsläge mitt framför mål. Minuten senare HIF:s första chans, Rasmus Jönsson framför Johan Dahlin. I fjortonde var nickade Daniel Andersson en hörna över HIF-målvakten, men Holgersson fick undan bollen på mållinjen.

Hett och händelserikt åt båda hållen, men efter en kvart var känslan ändå tydlig: det var MFF som kommit in bäst i matchen, som vunnit fler bollar, som fått till mest och bäst spel och som kämpat till sig ett litet övertag. Utdelningen lät underbart nog inte vänta på sig länge. 16.26 in i matchen exploderade Swedbank Stadion. Dardan Rexhepi gjorde 1-0.

Upprinnelsen till målet bör betraktas närmare, för den känns som en nyckelsituation i matchen. MFF rullade boll i backlinjen lite för länge och misslyckades därför i uppspelsfasen när ett väl samlat HIF kunde bryta. Vilket inte alls såg bra ut, och gav en första negativ vibb i matchen, om att det inledande energiflödet var på upphällningen och att det var HIF som skulle vinna på det.

Då klev Daniel Andersson fram och tryckte matchen i en annan riktning. Han stötte upp högt i mittplan och återerövrade den förlorade uppspelsbollen, fortsatte framåt och passade Wilton Figueiredo. Wilton, lade ut en pass lite till höger, där Jiloan Hamad fångade upp den och spelade fram till Dardan Rexhepi. Dardan, inne i straffområdet, tog emot och placerade ur liten vinkel bollen i luckan i bortre delen!

Jublet – öronbedövande. Över en av de tveklöst största händelserna i derbyhistorien mellan MFF och HIF.

Det enda problemet med att beskriva Dardan Rexhepis match är att ordet ”drömdebut” redan är använt. Dardan klarade ju av sin drömdebut redan i våras, när han i sin A-lagsdebut för MFF hoppade in och sköt MFF vidare i cupen borta mot Syrianska. Hans insats mot HIF var helt enkelt bortom drömdebut. Redan innan han gjorde målet hade Dardan visat att han, låt vara arton, låt vara nyuppflyttad, låt vara första matchen från start, var den stora stunden och dess allvar helt mogen. Han hade redan stått för en handfull skickliga aktioner i form av lyckade bollmottagningar och en rörlighet som öppnat för passningsspel framåt.

Den följande halvtimmen av första halvlek en ren njutning. Även om Roland Nilsson – som vanligt – tyckte att hans lag kunde spela bättre och de flesta spelare verkade mer nöjda med andra halvlek, så var det nu MFF gjorde matchen till sin. Inställningen totalt kompromisslös, arbetsinsatsen fantastisk, och emellanåt uppvisande av en spelskicklighet motståndaren inte var i närheten av.

Att se Ricardinho och Jimmy Durmaz i defensivt samarbete; vinna boll tillsammans och sedan kombinationsspela sig ur HIF:s press och in i ett eget anfall. Det är så vackert, och så skickligt. Och vi fick se det om och om igen. Lindström bytte kant i halvlek, det är inte svårt att förstå varför.

MFF hittade den där balansen som tidigare ofta varit svårfunnen; att i ledning spela lugnt och behärskat men inte falla tillbaka och bli passiv. Ivo Pekalski  och Wilton satte tonen med sitt mittfältsspel; aldrig stressat, aldrig en borttjongad boll, hela tiden användande det där försprånget den individuella skickligheten med boll ger till bibehållen kontroll och konstruktivitet. Bara så vansinnigt bra.

HIF skapade ingen mer målchans i första halvlek.

I andra fortsatte kampen. MFF fortsatte behärska matchen, och de många långa återstående matchminuterna rullade på rätt fint. Men visst åstadkom HIF mer nu. I 55:e minuten var rödblått igenom till vänster i straffområdet, men då gick Johan Dahlin ut, täckte av och sög åt sig bollen från en situation som mycket väl kunde inneburit en kvittering. Sex minuter senare serverade Gerndt Lindström på silverfat, men den senare drog bollen över i helt öppet läge framför mål. Matchens miss utan tvekan, mycket läglig…

MFF fortsatte att arbeta, och arbeta, och arbeta. Jeffrey Aubynn ersatte Jiloan Hamad. Redan i slutet av första halvlek hade Pontus Jansson ersatt Yago Fernández, som tvingades av plan med en befarad vadskada. Pontus, som ju förfogar över tung derbyrutin – gjorde allsvensk debut från start och som mittback på Olympia i våras – kom in och gjorde oerhört bra ifrån sig. Tvingades dock av plan igen (!) i slutminuterna efter en kollision, och Miljan Mutavdzic ersatte. Därmed hade Daniel Andersson tre olika mittbackspartners under matchen! Men det gick ju bra.

HIF fick till en rätt ordentlig slutpress - kändes det som. Men när man tittar tillbaka på anteckningarna ser man att så många riktiga kvitteringschanser hade de aldrig, däremot tryck mot MFF-målet med många möjligheter, som i stunden upplevdes livsfarliga för ett hårt dunkande blått hjärta…

Och så hade MFF Johan Dahlin. Säker genom hela matchen, men under dess sista fjärdedel klev han fram som en gigant. Med rent dödsföraktande mod kastade han sig gång på gång fram och ut och avvärjde instormande HIF-attacker. Omutlig.

Fyra stopptidsminuter att med sargade sinnesförmågor genomlida. En. En till. Tredje avklarad. Fjärde, snart… och vad händer? Misslyckad HIF-frispark, MFF kontrar, Dardan får bollen, in i straffområdet, Wilton löper fram till höger, Dardan håller inne passen en halv sekund – för att kunna lägga fram den garanterat perfekt för Wilton. Och Wilton, som inte fått stilla sin målhunger på länge, som haft två hyfsade distansskott i matchen är nu ren med målvakten. Avvaktar nån sekund, men siktar inte på nån lucka eller överväger nån fint, utan laddar – och dundrar in bollen i mål!

Och Swedbank Stadion exploderar igen, den här gången om möjligt högre. För nu är det äntligen klart! MFF har vunnit den stora stora matchen.

Som sekunder senare är slut. En fantastisk match. Av ett fantastiskt lag. MFF är nu precis så som Roland Nilsson formulerade målet för säsongen: laget kan och vill vinna Allsvenskan. Viljan så stark, kunnandet så stort.

D-Rex bortom-drömmen-debut. Daniel Anderssons magnifika match. Wilton-Pekalskis sköna seger över Lantz-Gashi. Ricardinho-Durmaz samarbete. Johan Dahlins egna seger över HIF i matchslutet. Men också Jiloan Hamads slit i liten uppförsbacke som symbol för laginsatsen. Och Guillermo Molins enorma arbetsinsats bredvid Dardan. Och Markus Halstis 90 minuter, varav de flesta brytstarka. Och Pontus Janssons fulltaggade inhopp. Samt Jeffrey Aubynns kloka spel i slutet, Miljans lilla men inte oviktiga bidrag. Och Yagos segerfirande på kryckor…! Vilket lag det här är.

Att vägen till guld nu ligger öppen är frestande att säga av bara farten, men de sju omgångar som återstår av Allsvenskan är förstås minst av allt en öppen väg. Snarare en gropig, slingrig stig full av oberäkneliga hinder och faror. Redan i närmsta buske ligger ståtrövarbandet Djurgården i försåt…

Men, det här laget vill. Och kan. Denna fantasiska match bekräftade förhoppningen – att för det här laget är allt möjligt.

Tobias Chistoffersson

Bokade biljetter

Malmö FF - BP

Måndag 27/10 kl 19.00

Bokade biljetter just nu 12587 
Publiksiffran 2013 17856 

Anmälan Skånecupen

Klubbens samtliga matcher

Hospitality

Allsvenska Museet

Stöd MFFs ungdomar

Facebook

Twitter