Så starkt, så viktigt

I en jämn och tät match inför sexton och ett halvt tusen åskådare besegrade MFF Elfsborg med 1-0, uddamålet sent innickat av Daniel Andersson. Därmed, det vill säga med nionde raka hemmasegern och sjätte raka i serien, tog MFF över serieledningen.

5-0-segern över Elfsborg förra hösten var fantastisk. De senaste årens spelskickligaste och över tid starkaste lag inte bara besegrades (för första gången sedan 2004), utan kördes fullkomligt över av ett sent blommande MFF, som därmed fick häng på en europaplats. Den var överraskande, den var praktfull, den var säsongens absoluta höjdpunkt.

Samtidigt var den i egentlig mening också meningslös. Visst hade ett brons och en europaplats varit en trevlig avslutning på en svår säsong och visst hade ett sådant resultat varit en framstående prestation av ett ungt lag ännu under uppbyggnad. Men håller man på MFF är jakt på och kamp om seriesegern och guldet den enda relevanta sysselsättningen.

1-0 skrevs segern över Elfsborg den här gången. Efter en jämn och tät match, som kunde ha slutat oavgjord, där rentav Elfsborg lyckades bäst såväl med att spela sig genom ytan utanför offensivt straffområde som med att se till att MFF:s attacker inte nådde längre än samma yta. Där Elfsborg gång på gång på gång stod väl samlat snabbt, och där MFF inte tillräckligt snabbt fick igång sitt kvicka, vägvinnande anfallsspel.

Segern var inte praktfull, inte fantastisk; den var knapp, kärv och satt långt inne. Men det var den starkaste och viktigaste tänkbara segern; på tröskeln till hösten och, med nio omgångar kvar, det allsvenska avgörandet. Oavgjort hade räckt för att ta över serieledningen, en förlust hade inte försämrat läget något särskilt - och båda de resultaten var med elva minuter kvar av matchen fullt möjliga. Men MFF 2010 bär på något mer, MFF 2010 får saker att hända som inte hänt på många år, säg sex. Det går faktiskt inte att komma ifrån.

Spelet ville inte riktigt lossna. En god handfull målchanser och farligheter som saknat det där sista lilla, en lång rad bra framspelade möjligheter som inte förmått bryta igenom Elfsborg-defensiven. Då hände det på en fast situation i den 79:e minuten, en hörna. Det var inte i förstaläget, då Yago Fernandez seglade upp men inte når bollen. Det var i andraläget, när Daniel Andersson biten bakom tryckte fram huvudet och nickade, och bollen via en elfsborgsspelares ben gick in i mål. Bara skulle in i mål.

Det går inte att värja sig – varför man nu skulle vilja det – från det symbolmättade, det oerhört betydelsefulla i att det är lagkaptenen Daniel Andersson som tvingar in bollen i mål och visar att om MFF ska ta över serieledningen så ska det vara genom att vinna, och att i år vinner MFF just en sån här match; en jämn, motig, jobbig holmgång med ett annat riktigt bra lag. Att se Daniel med samtidiga uttryck av kraft, glädje och jävlaranamma fira sitt mål framför en ståplats som exploderar i glädje… obetalbart.

Precis som i vårens möte på Borås Arena (2-2) hade båda lagen sina perioder i matchen, men det blev den här gången en tätare, mer sluten match, fattigare på vackert spel och heta målchanser. Att det var ett Elfsborg som ville ta sista chansen att hålla kontakt med toppen rådde det inget tvivel om. Det är verkligen ovant att på Swedbank Stadion se ett annat lag ha klart störst bollinnehav, och det är gissningsvis bara Elfsborg i Allsvenskan som skulle kunna lyckas med det, men just så såg det ut första halvan av första halvlek; de gulsvarta kom bäst in i matchen och styrde spelet.

MFF blev lite långsamt i den speluppbyggande fasen från egen planhalva, och försökte istället hitta snabba kombinationer på ett tillslag och smarta touch och skarvar. Ett par gånger lyckades det, och då såg det oerhört vasst och snabbt ut - men oftast inte och aldrig hela vägen till öppet läge. Hemmalaget växte emellertid in i matchen ju längre första halvlek led, och framemot halvtimmen spelad var det MFF som tog över taktpinnen. Spelövertaget och flera bra anfall till trots var Elfsborg mycket svårgenomträngt, och det var först i den 45:e minuten som MFF fick till en riktig målchans. Jeffrey Aubynn skaffade sig bra skottläge och sköt, men det var Agon Mehmeti som höll sig framme och med en Zlatanaktig lobbspark i luften fick bollen över elfsborgsmålvakten och i ribban! En ytterligare chans hade MFF haft i den 30:e minuten, då elfsborgsmålvakten räddade skarpt efter en väl skruvad frispark från vänster av Ricardinho.

Andra halvlek var fortsatt jämn och med få öppna chanser, men nu med visst övertag för Elfsborg sett till spelet. Gästerna kom fram i flera bra lägen både på kombinationer, inlägg och fasta situationer, men MFF lyckades gång på gång, inte sällan i sista stund, värja sig. MFF-försvaret fungerade mycket bra från höger till vänster.

Daniel Andersson gjorde en felfri och alldeles storartad match. Yago Fernandez några enstaka misstag, framför allt i passningsspelet, men totalt sett mycket bra igen – och han var inte minst den som flera gånger låg rätt och fick undan bollen när det började osa riktigt hett. Ulrich Vinzents fortsätter lägga starka matcher till en riktigt stark säsong. Och så då Ricardinho. En sann fröjd att skåda. Det är smått overkligt - och omåttligt underhållande! - hur en försvarsspelare kan kombinera defensiv skicklighet och spelskicklighet med vad som ser ut som ren lekfullhet (!) på det sätt han gjorde mot Elfsborg.

Det centrala navet Pekalski-Figueiredo, som sedan det bildades skördat sådana framgångar, var även den här gången bra. Men fick i Elfsborgs centrala trio Anders Svensson-Daniel-Mobaeck-Martin Ericsson en värdig utmaning. Den blev inte övermäktig, begränsade den dynamiska duons verkan i matchen klart.

På kanterna hade både Jimmy Durmaz och Guillermo Molins lyckats få sig avstängda genom varningar i förra matchen mot HBK, då båda dessutom var mycket bra. Nu matchades följaktligen en Jeffrey Aubynn som inte spelat 90 allsvenska minuter på länge och en Jiloan Hamad som varit sjuk tidigare i veckan. Jiloan hade lite svårt att komma in i matchen, men när han väl gjorde övertygade han i sitt spel och tillförde anfallsspelet många möjligheter. Jeffrey Aubynn är en spelare som oftast hamnar i ett otacksamt utgångsläge hos betraktarna, som oftast utgår från att han inte längre har kvar några de kvaliteter som tidigare var hans signum. Men vad sägs om att fokusera på de han har, och dessutom sätter i spel på ett mycket skickligt sätt? Jeff gjorde en riktigt stark match på vänsterkanten; hela tiden smart och säker i sitt spel, med en förmåga att alltid hitta öppningar och vägar fram, samt inte minst med en mycket känslig passningsfot.

På presskonferensen efter matchen framstod elfsborgstränaren Magnus Haglund nästan lite märkligt stolt – sett till att hans lag förlorat – över att Elfsborg, som han uttryckte det, mer än något annat lag han sett ha fått stopp på MFF:s forwards. Och visst, Daniel Larsson och Agon Mehmeti var kringskurna, helt klart, men samtidigt kom båda till bra avslut i alla fall varsin gång och var båda delaktiga i spelet matchen igenom.

Det var Kapten Andersson som tryckte in segermålet. Men det var Johan Dahlin som slog vakt om att de tre poängen stannade i MFF:s ägo. Med en rent fantastisk räddning i den 84:e minuten, då inte en utan två elfsborgsspelare blivit helt fria alldeles framför honom. Han hade mer att göra idag än på ett slag, och han gjorde allt rätt. Belöning: sjätte raka nollan.

Inte helt fel med litet serieuppehåll för EM-kvalspel nu, så att den där aktuella allsvenska tabellen liksom kan få sjunka in, den med MFF i topp. Och laget kan ladda om lite, inför två kommande matcher som både enskilt men kanske framför allt tillsammans blir en riktigt stor utmaning: svår bortamatch mot formstarkt Åtvidaberg, svår inte minst förstås för att den ofånkomligen hamnar i skuggan av den därpå följande. Den stora, stora Matchen, MFF-HIF.

Sist, men inte minst: tack för ännu ett fantastiskt tifo. Den här gången ägnat inget mindre än klubbskölden, som över ett böljande flagghav på hela Norra läktaren seglade upp, värdigt och vackert.

Tobias Christoffersson