En märklig och vacker helg

Grundfakta är att MFF tog fjärde raka segern, åttonde raka hemmasegern och vann hur säkert som helst mot Gefle. Men bakom dess uppgifter så mycket mer. Som till exempel att himlen trots det häftigaste hällregn visade sig blåare än på mycket länge.

Vilken märklig helg med MFF. Från att domaren blåste till spel i hällregnet lördag eftermiddag till att domaren blåste av matchen söndag kväll – på Gamla Ullevi.

En första förstahalvlek under allt extremare förhållanden, men en bra halvlek, där MFF fick igång spelet, dominerade stort, skapade en mängd målchanser och också tog ledningen minuten innan paus. MFF på raka spåret mot åttonde raka hemmasegern. Så elementens härjningar, och Svenska Fotbollförbundets regelverk, varav vilka det senare blev det större hotet mot en växande segerrad. Matchen avbruten, en självklarhet under rådande förhållanden. Men att den spelade första halvlek ogiltigförklaras, och matchen helt och hållet spelas om, knappast förnuftigt. Dock i enlighet med gällande regler.

Alla möjligheter i världen för sämre läge när matchen så ska spelas om ett dygn senare. Frustrationen över att ha gjort något bra och inte få lönen för mödan, gå och gnaga med den en kväll, en natt, en morgon och halv dag. Svårigheten att ladda om och ladda rätt igen på kort tid. Troligheten att taktiskt skickliga Gefle hinner rätta till en del och kommer bättre förberett tillbaka.

Men, såsom Gefletränaren Per Olsson konstaterade, MFF fortsatte där man slutat dagen innan. Fast, som Roland Nilsson konstaterade, i lite högre tempo med bättre kvalitet. MFF tog tag i också andra första halvlek och det tämligen omedelbart, skapade också nu en mängd farligheter och den här gången kom ledningsmålet en kvart tidigare. Men, det ska sägas, även Gefle hade faktiskt laddat om bra, såg piggare ut och var bättre med i matchen. Räckte, liksom på Strömvallen i våras, bara inte riktigt till. Vilket ju i sig är en njutning att få lov att kunna konstatera, minns hemska 0-0-matchen hemma ifjol, minns alla ännu hemskare matcher på Strömvallen.

Märklig som sagt, men också – vilken vacker helg med MFF. I vår rofyllda del av världen kan ett litet undantagstillstånd som till exempel följderna av ett häftigt regn skapa särskild spänning och känsla av extra sammanhållning; när den vanliga tillvaron stannar upp, när den rådande ordningen sätts ur spel om så bara för en stund. Vad händer nu? Vet inte, men vi är här och vet inte tillsammans. Stämningen var redan elektrisk, och plötsligt blev den magisk. Det var en tillfällighet att den förledande enkelt vackra sången ”Ingen himmel är så blå som min” spelades i pausen - men vilken fantastisk tillfällighet! Ståplatspubliken började sjunga med och alla på stadion förenades i vad som blev en slags protestsång med ett stilla leende knuten till drömmar om framgång och kärleken till laget. Gåshud från början till slut. Efter att matchen spelats klart söndag spelades ”Ingen himmel är så blå som min” igen, och klacken sjöng den för spelarna vid tacket efteråt – och här kan en tradition ha fötts.

I lördagens halvlek fick drygt tio tusen på läktarna se spelarna kämpa heroiskt i det piskande regnet, mot det allt svårare underlaget när bollen smet iväg i vätan. Fick sedan, mot sista kvarten till, skratta och skaka på huvudet när vattnet inte längre rann undan, bollen stannade, slutade studsa, passningar tvärdog halvvägs och slumpen blev lagets trettonde spelare (supportrarna är ju alltid den tolfte). Men fick också se MFF spela en del fin fotboll som borde ha gett ett par mål utöver Agons på pass av Daniel Larsson (efter att Ivo Pekalski tagit emot en utspark av Johan Dahlin och starkt spelat den vidare). Ulrich Vinzents bekräftade intrycket från Örebromatchen att han är på väg in i en riktig formtopp. I 20:e minuten olé-drog han Gefles vänsterback och slog ett vasst inlägg som Jimmy Durmaz förvandlade till ett bra skott. I 27:e nytt fint inlägg av Ulrich, nu från vänster (!), och Daniel Larsson var ytterst nära att nicka in bollen. I 30:e minuten sköt Jimmy Durmaz i ribban.

Spelarna fick det efterhand riktigt jobbigt med underlaget. Men en spelare såg i princip oberörd ut, tillika en av planens bästa: Jiloan Hamad. Hans låga tyngdpunkt och fantastiska smidighet tjänade honom väl, och han dansade med lika lätta fötter runt i regnet som någonsin Gene Kelly.

Så långt lördag. Så söndag. Och matchen som spelats till hälften hade inte spelats alls och skulle börjas om. Detta såväl smått absurda som regelmässigt mycket diskutabla sakförhållande kommenterade MT96 på ett alldeles underbart sätt med sitt i hast arrangerade tifo, ”en hyllning till matchen som inte fanns”.

Första målchansen i åttonde minuten. Ulrich Vinzents till Daniel Larsson efter upplopp på sin högerkant. Daniel såg ut att söka Agon med en pass, men tog istället ett snabbt steg till höger och laddade ett bra skott. Geflemålvakten lämnade en retur som Agon var först på och såg ut att vara på väg att trycka i mål, men stördes på något sätt av en gefleförsvarare. Fyra minuter senare, inte en ny chans men ett underbart anfall. Ivo Pekalski drev upp bollen, Jiloan Hamad dribblade sig lekfullt in kring straffområdeslinjen och släppte ett smått genialiskt instick till Daniel Larsson.

Det anfallet visade sig vara ett slags genrep till 1-0-målet i den 30:e minuten! Då Ivo Pekalski på nytt passade till Jiloan Hamad, som på nytt tråcklades sig in längs straffområdeslinjen, och nu gav bollen vidare i sidled till Daniel Larsson, som omarkerad stod beredd och klippte till: skottet gick ribba in uppåt vänstra krysset till! Han bröt sin lilla måltorka med en säker straff mot Örebro senast, men att få trycka in ett ”riktigt” spelmål smäller förstås bra mycket högre.

Yago Fernández spelade hela matchen och gjorde det riktigt bra; säker, vältajmad och med växande pondus. På övertid i första halvlek var han också mycket nära att göra sitt första mål, perfekt nickskarv på hörna, men tyvärr hade Gefle en man på mållinjen som kunde avvärja.

Så, återigen stod det 1-0 i paus. Och den här gången var himlen blå inte bara i sången, och om inte en svärm mördarbin plötsligt flög in framstod utsikterna för en andra halvlek som goda. MFF hade jämfört med den första första halvleken bättrat på statistiken något: 12-0 i avslut mot 11-2 dagen innan… jo, MFF dominerade matchen rätt klart.

Och det bara fortsatte i andra. Roland Nilsson var visserligen efteråt mindre nöjd med att MFF efter Agons 2-0 tio minuter in under en period blev sådär passiva och avvaktande i spelet igen, men det var samtidigt aldrig tal om att Gefle skulle vara på väg in i matchen eller så. Tvärtom: MFF kom in i en andra (eller tredje eller fjärde) andning och briljerade sista tjugo fullkomligt med sin spelskicklighet och kreativitet. Detta MFF kan spela så vansinnigt fin fotboll – och gör det dessutom också allt som oftast.

Wilton blev tyvärr skadad i slutet av första halvlek, men ersattes förträffligt av Jeffrey Aubynn, som tyvärr också med en onödig varning gjorde sig avstängd till nästa match mot Halmstad och inte är ett alternativ då (för det mesta pekar på att Wilton med en lårbaksida blir borta ett slag).

Över lag strålande insatser från alla spelare. Johan Dahlin hade inte mycket att göra, men avvärjde Gefles enda målchans – en kontring där Orlov kom loss – med en fin fotparad. Daniel Andersson rätt på i princip allt och så stabilt styrande backlinjen som man någonsin kunde föreställa sig inför hans positionsbyte. Ivo Pekalski på nytt starkt imponerande i sitt spel, på något sätt bli han herre över varenda situation han ger sig in i. Jiloan Hamad - har tagit sitt spel till en ny nivå i de senaste matcherna. Så klok, så bollskicklig, så oerhört begåvad.

Och denna märkliga helg med MFF kan man säga slutade först tjugo över sex – på Gamla Ullevi i Göteborg. Då det stod klart att HIF tappat två poäng och att en ynka poäng nu skiljer lagen åt. Till de kvarklingande tonerna av ”Ingen himmel är så blå som min” kändes det för första gången rätt att försiktigt smaka på ordet guldstrid. Och bäst av allt: fortsättning följer.

Tobias Christoffersson