Tredje raka 3-0-triumfen i Örebro

Dom gjorde det – igen. För tredje året i rad åkte MFF upp till Örebro och vann med 3-0! Vilket förstås är en bedrift i sig, men också en storseger i en allsvensk toppmatch av största vikt för fortsättningen.

Jaha, Örebro borta.
Jaha, 3-0-seger som vanligt då.
Gäsp.
HA!
Så jäkla imponerande.
Efter två uddamålssegrar på hemmaplan, odiskutabelt rättvisa men knappast stensäkra, så den i stunden kanske svåraste och viktigaste bortamatchen förhanden. Mot ytterst formstarka, jagande tabelltrean Örebro, som vid förlust minimerat fyrapoängsförsprånget till en men vid vinst släppt till ett glapp på hela sju poäng. Tala om sexpoängsmatch.
Men så fanns det mer att tala om. För nu var pressen på laget igen efter HIF:s poängtapp i torsdags. Två pinnar att ta in, vid vinst bara tre poäng upp (vid förlust däremot sex).
En åttapoängsmatch, helt enkelt.

Och MFF går in på Behrn Arena och bara rycker, sliter åt sig matchen. Tredje matchen i rad med en totaltaggad matchinledning - den här gången gav den maximal utdelning. Efter ett par lovande anfall och det mesta av spelet på Örebros planhalva vinner Jimmy Durmaz i den 14:e minuten boll till vänster, spelar Wilton Figueiredo och löper in i plan mot straffområdet för att få bollen tillbaka. Wilton ser ut att söka Jimmy, men det han gör är att maskera en kort passning i sidled höger – till Jiloan Hamad, som några meter utanför straffområdet skjuter direkt. Skottet är rappt och överraskande, går mot bortre stolpen, studsar och letar sig in vid stolproten. MFF har gjort 1-0!

Blott minuten senare skjuter Jille ett nytt distansskott som är minst lika bra, men som täcks av ÖSK-spelare. Och så, ytterligare en minut senare: ytterst välavvägt vänsterinlägg av Jimmy Durmaz. Agon Mehmeti har löpt in i straffområdet och springer liksom mot inlägget; ingen bevakning är med på noterna och Agon nickvinklar vackert in 2-0 förbi John Alvbåge i ÖSK-målet! Inte ens kvarten spelad och MFF-ledning med 2-0!

Fantastiskt - samtidigt fem sjättedelar av matchen kvar. Men visst kändes det perfekt; perfekt för lägen att förr eller senare kontra in ett matchdödande 3-0. Redan i 23:e minuten var det mycket nära när Daniel Larsson attackerade två Örebrobackar, Jiloan Hamad snappade upp bollen och kom loss mellan nämnda backar och sköt – men Alvbåge räddade.

Sedan: svackan. Sista tjugo av första föll MFF efterhand tillbaka; först lite för mycket, sedan alldeles för mycket. Som vanligt svårt kalibrera attityden efter ledningsmål – släppa på attacken lite och försöka kontrollera, men så lätt bli avvaktande och inom kort passiv, marktappande. Örebro tog över spelet, tryckte tillbaka MFF rätt ordentligt emellanåt och skapade en del farligheter. MFF lyckades emellertid hålla undan, och om inte var det Örebro som hade för låg kvalitet i sitt agerande på något sätt. Men helt å det var de himmelsblå inte: i den 31:a minuten lyfte Wilton Figueiredo fram en underbar boll till Daniel Larsson i öppet läge till höger, men han tvekade innan han drog till och avslutet fångades av Alvbåge. Och i 38:e hade MFF en lång serie kortpassningar över planen som fick hoppet om den där kontrollen att spira.

Andra halvlek visade inledningsvis upp ungefär samma matchbild, vilket ingav viss oro. Men efterhand planade liksom hela matchen ut; Örebro mattades, MFF spottade i nävarna, arbetade sig metodiskt in i matchen igen och sydde ihop luckorna i väven. Ivo Pekalski, mindre märkbar i skuggan av formidable Wilton i första, växte nu fram till den fantastiskt behärska(n)de mittfältsspelare han utvecklats till under vår och sommar i blå startelva. Hela backlinjen lyfte sig ett snäpp och särskilt Ulrich Vinzents gjorde precis allt rätt och stod för en rad viktiga ingripanden. Portugisiske nyförvärvet Yago Fernandez, som med Pontus Jansson sjuk fick spela från start i mittlåset, stod för en himmelsblå tävlingsdebut med mersmak: alltigenom stabil och säker och med goda intentioner i passningsspelet.

Kring timmen spelad bytte Roland Nilsson kanterna: Jimmy Durmaz och Jiloan Hamad ut, Jeffrey Aubynn och Guillermo Molins in. Aldrig kul att bli utbytt, men den här gången kunde nog Jimmy och Jille ta exiten med jämnmod, minst sagt. De båda örebrograbbarna, barndomsvänner och fotbollsfostrade i ÖSK:s lillebrorklubb Forward hade båda spelat från start mot gamla rivalen och dessutom stått för matchavgörande insatser. Underbart att se deras tändning i matchen!

Jeffrey Aubynn kom in och spelade klokt och rutinerat, Gische kom in och syntes länge inte alls, men blixtrade så till alldeles i slutet av matchen med ett par riktigt läckra aktioner, framför allt solomålet han var mycket nära att sätta i 86:e minuten efter att ha brutit in från höger och dragit tre man.

Fast vid det laget var matchen redan sen ett slag avgjord. I den 71:a minuten fick MFF hörna från höger. Jeffrey Aubynn slog den, Wilton fick skottläge och sköt, inget märkvärdigt skott men det gick på mål, och det studsade på en Örebrospelare – och det tvingade Nordin Gerzic på mållinjen att rädda bollen med handen. Utvisning. Straff. Och en ny MFF-straffskytt i Daniel Larsson. Daniel, som haft mycket oflyt i matchen och liksom förstärkt intrycket av att slita med sviktande form sedan omstarten. Mål och kanske en viktig skjuts för självkänslan – straffmiss och kanske ännu tyngre. Så skönt då att se Daniel dundra in en riktig kanonstraff till vänster i målet!

Örebro, tabelltrean, på hemmaplan, hade faktiskt inte ett enda avslut på mål i matchen.

Det här var ett styrkebesked av MFF, en match som gör att allt verkligen känns möjligt i år.
 
Nästa steg på vägen: Gefle hemma, kommande lördag. Missa för alltivärlden inte.

Tobias Christoffersson