Tillbaka och det med besked

Det var bara ett lag på plan på Råsunda förra lördan och det var AIK. Det var bara ett lag på plan på Swedbank Stadion denna och det var MFF. Det himmelsblå manskapet är tillbaka och det med besked.

Det var bara ett eller två mål till som saknades. För till alla varma ord och förtjusta uttryck för att beskriva MFF:s hemmaseger över AIK kan inte ”kassaskåpssäker” läggas. Inte för att AIK hade någon målchans värd namnet, utan för att uddamålsledningar per definition är bräckliga. In på stopptid hotade AIK med ett frisparksläge där en svartgulrandig fot eller en felstuds kunde ha åstadkommit 1-1. Vilket hade varit fruktansvärt. Hemskt. Absurt. Katastrofalt.

För MFF hade från första stund till sista genom hela matchen varit fullkomligt, stundtals förkrossande, överlägset de formellt sett regerande svenska mästarna. Fjortontusen på läktarna hade fått se hemmalaget ta revansch för förra lördagens nesliga förlust på Råsunda, men framför allt ta revansch på sig själv efter två mycket svaga matcher (AIK borta och Mjällby borta/hemma i cupen).  De fina fjortontusen (bortsett då från tusentalet kolsäckar) som inte låtit sig stoppas av oro för en ny sommarsvacka för MFF, såsom de senaste somrarna, utan tagit sig till Swedbank Stadion för att se sitt lag. Och belönades för sitt beslut.

MFF gjorde en storartad match. MFF var tillbaka och visade att alla vackra bilder från i våras inte förskönats av minnet under det långa VM-uppehållet. MFF var så bra som man trodde man kom ihåg, och de senaste matcherna framstår som olycksfall i arbetet. Må de förbli enstaka. Må MFF lyckas om och om igen att komma så perfekt laddade och taggade till match som denna lördag eftermiddag på Swedbank Stadion. Då finns inga gränser för hur bra den här säsongen kan bli.

MFF 2010 är alltid spelskickligt. Men inte så oerhört överlägset spelskickligt att det räcker för att besegra vilken allsvensk motståndare somhelst närsomhelst; härtill finns för många hembackande, försvarsstarka, kontringsinriktade lag i vår högsta serie. Det är när MFF också lyckas öppna kranarna Fart och Energi för fullt som laget är så läckert, så svårstoppat, så i dubbel bemärkelse oemotståndligt. Då måste motståndaren ge sig och ett ledningsmål avtvingas, förr eller senare.

Den här gången dröjde det till den 41:a minuten. Och man hade hunnit börja bli lite orolig. MFF hade efter en furiös inledning av matchen fram emot halvtimmen spelad mattats något. Det går ju inte att trampa gasen i botten hela tiden och det såg ut som om laget började känna av frustrationen över att ett massivt spelövertag inte gett utdelning i mål, och inte heller i så många riktigt heta målchanser. Det stod och vägde, ett typiskt läge för en AIK-kontring att rinna igenom och förmörka himlen. I 34:e minuten kom kontringen, och Flavio fick bra skottläge, men sköt klart utanför.

Istället kom fem minuter senare MFF:s sjätte hörna, som de flesta tidigare fixad av Daniel Larsson. Själva hörnan liksom de flesta tidigare inte precis farlig, men så en boll ur straffområdet ut till höger, för Flavio att ta ner och få undan. Men AIK-brassen kom helt fel och lyckades med konststycket att istället passa Jimmy Durmaz, vid kortlinjen en bit närmare målområdet. Jimmy tackade och tog emot, slog ett rappt inlägg och så var han där, äntligen där igen: Agon Mehmeti, MFF:s måltjuv nummer ett! Som visserligen gjorde ett av målen i hemmamatchen mot Åtvidaberg i maj, men som annars inte lyckats matcha sina två mål och insatsen i hemmapremiären mot Örebro i mars.

Nu stod Agon för framför gedigen insats genom hela matchen och var också den som hade MFF:s trots allt bara två andra riktigt vassa målchanser. Båda kunde lika gärna ha gått in. Den första redan i sjunde minuten, nicktouch i stolpen på inlägg av Ulrich Vinzents. Den andra, ännu närmare, en till och oerhört läcker nicktouch efter Jiloan Hamads fina förarbete; bollen skruvade sig mot bortre stolproten, var på väg in, men i absolut sista sekund fick AIK-målvakten sträckt ut sin längsta fingertopp.

MFF fick alltså ett mycket välförtjänt ledningsmål i slutet av första halvlek. Och nog är det lite missvisande att säga att laget sedan spelade av matchen i andra - men heller inte helt felaktigt. AIK försökte samla sig, täppa till det mittfält som MFF:s formidabelt dynamiska duo Figueiredo-Pekalski dominerat så fullständigt, och lyckades till viss del. Men också för att MFF lite lät dem. I första halvlek njöt man av MFF:s höga fart och intensitet, i andra av behärskningen. Av förmågan att spela sig ut ur alla gryende AIK-farligheter och in i egna möjligheter. Av den totala fokuseringen på varje boll och varje läge. Även i vårens framgångsmatcher brukade MFF ha en svacka nånstans med lite slarv och hafs som gav motståndaren en fribiljett in i matchen. Den här gången bjöd hemmalaget på kanske två tre enskilda situationer, men höll annars koncentrationen perfekt. I ett längre perspektiv var det vid närmare eftertanke kanske matchens viktigaste besked för fortsättningen.

Men skönast var ändå MFF:s matchinledning. Hur laget gick in och visade att nu var det slut på underpresterandet, nu var det dags att visa vad som gäller. MFF kastade sig in i matchen, hungrigt på varje närkamp, varje möjlig löpning, och såg ut att hela tiden vilja spela bollen framåt så snabbt det bara gick. Vilket resulterade i några bortslagna anfallslägen, men framför allt i att intensiteten toppades från början och speltempot blev riktigt högt. Centrala mittfältet fick starta och styra spelet, längre rappa bollar på anfallarna varierades med flinka kombinationer på kanterna.

Hela laget stod för en strålande insats, alla var helt enkelt riktigt riktigt bra. Jiloan Hamad fick förtroendet från start och förvaltade det mycket väl. Hans förarbete till Agons nämnda nick i andra halvlek var magiskt, men matchen igenom gav han prov på sin fina bollbehandling och spelskicklighet. På andra kanten såg Jimmy Durmaz ett slag ut att köra fast i sina man-man-utmaningar men visade att hans register är bredare än så. Utöver assisten till målet hade Jimmy ett sologenombrott med skott värda ett bättre öde.

Mittbacksparet Pontus Jansson-Daniel Andersson alltigenom distinkt, mittfältsnavet Ivo-Wilton tillbaka efter avstängning och som sagt överlägsna på plan; ruggigt bra såväl enskilt som tillsammans. Men frågan är om inte det kanske viktigaste ”beskedet” från enskild spelare kom nerifrån vänster. Ricardinho har haft svårt att efter sin långa skada under våren hitta tillbaka till sin höga nivå från ifjol, men nu nådde han den igen; mycket lovande.

Sist men inte minst - ännu en ung allsvensk debutant. Med knappa kvarten kvar ersatte Dardan Rexhepi, 18, Agon Mehmeti. Dardan som tränat med A-laget sedan i våras och som ju redan hunnit visa vad han går för. Dardan gjorde drömartad A-lagsdebut med att komma in och skjuta MFF:s segermål mot Syrianska i cupen.

MFF kunde inte tydligare visa att laget vill vara med och är att räkna med också under andra halvan av Allsvenskan. Det här var ett styrkebesked. Och – vill man tro – ett trovärdigt löfte om kommande stordåd.

Tobias Christoffersson