Tung omstart

Det får man väl säga. Efter att AIK med sju sekunder (!) spelade tilldömdes straff var mardrömsstarten på Råsunda ett faktum, en mardrömsstart som MFF aldrig riktigt hämtade sig ifrån. Två misstag gav AIK 2-0-ledning i halvlek, och en blek ljusblå elva var tyvärr aldrig i närheten av en vändning.

De två första tillslagen var MFF väl med i matchen. Avsparken: Daniel Larsson bak till Miljan Mutavdzic. Miljan Mutavdzic bak till Pontus Jansson. AIK hårt pressande, och så blev det tredje tillslaget aningen för löst, Pontus bak till Johan Dahlin. Sånt som kan hända, och nu hände. Och eftersom AIK pressade hårt hann Engblom emellan, och Dahlin fick dra omkull honom. Och Jonas Eriksson fick blåsa straff. Och så var det 1-0 till AIK innan matchen egentligen börjat.

Såväl Roland Nilsson i paus som Daniel Andersson efteråt bekräftade det som syntes så väl på plan; mardrömsstarten satte sig i huvudet på de himmelsblå, som trots stort bollinnehav första tjugo minuterna inte fann ron att bygga upp det egna, fina passningsspelet. Och med facit i hand kan man konstatera att MFF aldrig helt var eller kom med i matchen efter detta tredje tillslag, efter sju sekunder. Vilket känns aningen oroande.

MFF av i våras visade flera fina prov på att ta sig samman efter en motgång i första halvlek, komma tillbaka och vända matcherna. OK, AIK fick tyvärr också 2-0 minuterna innan paus – i princip gratis efter ett missförstånd mellan Ulrich Vinzents och Johan Dahlin och en missad rensning av den senare – men laget har tidigare visat att mycket är möjligt, så nog fanns det hopp. Men den här gången kom MFF aldrig loss.

Noll avslut på mål efter första, två efter hela matchen. Det behöver inte säga alltför mycket, för MFF:s vassaste målchans var ett skott centimetrarna utanför mål, bortre stolpen efter att Daniel Larsson på framspelning av Jeffrey Aubynn brutit in från vänster i sitt ”favoritläge” och dragit på ett fint avslutsskott. Men handen på hjärtat var Daniels möjlighet också lagets enda riktigt heta målchans i matchen. Och det är förstås värre.

Det fanns positiva enskildheter. Halvchanser, några individuella prestationer, några lovande tendenser för fortsättningen. Men på det hela taget var MFF fragmentariserat, splittrat; spelarna alltför ofta isolerade från varann, slitande envetet men fruktlöst på egen hand. Och med matchurets framtickande ökade frustrationen och uppgivenheten, och alla femtio-femtio-lägen, motlägg och andratouch gick åt fel håll, omintetgjorde goda intentioner. En ren pina att se, med all respekt för att det förstås var ännu värre på plan.

MFF saknade vårens framgångsrika mittfältsnav, Figueiredo-Pekalski, båda avstängda, och det är klart att det satte sina spår. Båda har varit riktigt bra på att limma ihop lagdelarna och finnas på plats spelbara över stora delar av planen. Ersatz-navet Mutavdzic-Kruys har inte många matchminuter tillsammans, nej inte många matchminuter över huvud taget i benen efter sina respektive skadeperioder. Och det är klart att det syntes. Miljan tog låg utgångspunkt, fick en del gjort och stod för en habil insats, undantaget några lite för stora glapp och missar. Rick tog en högre position, men syntes mycket lite i matchen och blev utbytt i halvtid (kanske med skadekänning på nytt?). Klart är att AIK profiterade på hålighetena över MFF:s mittfält, särskilt Dulee Johnson som fick småbriljera med smart passningsspel och ostörd fick sätta sina lagkamrater i farliga hotsituationer mot MFF-försvaret.

När Rick Kruys gick ut gjorde Roland Nilsson en rätt ordentlig rockad: satte in Joseph Elanga som mittback och flyttade upp Daniel Andersson på mittfältet. Joseph klarade sig rätt bra på en ovan position, och Daniel kämpade hårt för att täppa igen och vinna mark. I andra halvlek samlade MFF också ihop sig och styrde spelet mer, men förblev uddlöst framåt. Istället var det AIK som hade bud på fler mål genom några vassa kontringslägen och fasta situationer. I 73:e minuten så ett bra läge för Edward Ofere, som chippade en AIK:are och tog sig in i straffområdet, men lite långt från bollen, och när han desperat slängde upp foten i axelhöjd för att nå den trots att AIK-målvakten var något före… ja, då var det inget särskilt svårt beslut för domare Jonas Eriksson att ta upp det röda kortet.

Några halvchanser ytterligare kramade MFF fram, men matchen var och förblev förlorad.

Efter de två senaste matcherna och tillika nederlagen, Mjällby i cupen och nu AIK i omstarten, saknar man från åskådarplats lite – eller kanske rentav en hel del – av den där sista aggessiviteten och det där obevekliga jävlaranammat; som vinner de där jämna närkamperna, som sprätter det där extra springet i benen, som håller huvudena upprätta och kropsspråket spänstigt.

Samtidigt: nu har halva Allsvenskan spelats och MFF har bara förlorat tre matcher, däremot vunnit 9. Har med 30 skördade poäng två i snitt per match – vilket är riktigt bra. Men, som Daniel Andersson också konstaterade efteråt, det finns mycket att jobba med i veckan. Innan ”returen” mot AIK, på Swedbank Stadion nästa söndag.

Tobias Christoffersson