Skön seger i våravslutningen

Den var inte huggen i sten, men den var heller aldrig allvarligt hotad – den nionde segern i årets allsvenska. MFF satte punkt för en fantastiskt fin vår på ett mycket passande sätt: genom att låta ännu en ung spelare presentera sig på allvar. Alex Nilsson – två mål i debuten från start!

Det kusliga är hur man börjar vänja sig. Vid två saker: att de unga spelarna en efter en kommer in, och inte bara klarar av det utan också tar för sig. Och hur väl, vackert och skickligt MFF spelar fotboll. Matchen mot Brommapojkarna är sannolikt inte en som kommer att inta en framskjuten plats i MFF-historien, ja kanske inte ens dröja kvar i minnet så särskilt länge. Ingen toppmatch, ingen topprestation. 2-1 och tre poäng, inte så mycket mer.

Jo, faktiskt väldigt mycket mer.

Fråga Alex Nilsson, 17. Gjorde rekordung MFF-allsvensk debut som 15-åring med ett inhopp mot Elfsborg hösten 2008. Hade ett motigt 2009 men har fortsatt utvecklats och sett bra ut under hela våren, vilket Roland Nilsson framhöll redan under försäsongen. Två allsvenska inhopp, och så öppnade sig plötsligt chansen, med Ofere och Mehmeti skadade. Alex tog den. Han inte bara höll allsvensk klass i 90 minuter, han låg bakom segern med lagets båda mål. På det första, redan efter fem minuter, höll han sig framme i röran efter en hörna och tryckte in bollen. På det andra tog han emot Elangas fina passning, lurade och tryckte sig förbi Segerström, och satte mitt i rörelsen till höger bollen i ”fel” sida hur säkert som helst. Kraften, kontrollen, balansen, kylan.

Se på grundspelet. Nej, det var ingen helgjuten insats av MFF. I alla fall en rejäl svacka i matchen, i mitten av första halvlek. Det blir det nästan varje gång efter MFF tar ledningen tidigt, och det är ju inte så bra. BP hade världens chans att ta sig in i matchen – men å andra sidan: målvakten är ju också en i laget. Johan Dahlins superba dubbelräddning – först benparad på närskott, sedan upp och räddning på returen – var inte helig försyn, det var en stark prestation från en bra spelare. MFF är sårbara för kontringar när man slår av på tempot och tar lite för lång tid på sig i speluppbyggnaden, det fortsätter vara så, motståndarna fortsätter få fribiljetter in i matchen. Men, nota bene: MFF har ännu inte tappat en poäng på grund av denna svaghet. De två förlusterna tillkom på andra sätt, av de tre oavgjorda tappade MFF ledningen bara mot Elfsborg, men mer på grund av motståndarens skicklighet.

Så, igen: se på grundspelet. Se hur detta MFF hela tiden söker och finner vägar att spela. Spela sig ur trängda situationer och in i anfallen, spela på trängda spelare för den trängde spelaren är skicklig nog att klara det och den passande spelaren kan slå en tillräckligt bra boll. Spela runt och hitta tryggheten i det egna spelet. Alltid, hela tiden, närmast tvångsmässigt. Det ser så lätt och naturligt ut när det fungerar, men det är på en kompetensnivå inget annat lag i landet (möjligtvis Elfsborg) regelbundet når. Det är exklusivt, det gäller att komma ihåg det. Inte glömma att njuta av lagets passningsskicklighet och spelarnas individuella skicklighet, också i detaljerna, i de enskilda situationerna. De finns i varje match, inte sällan i överflöd.

Jiloan Hamad är ett bra exempel. Kastades in i matchen efter 27 minuter då Guillermo Molins fick ge upp på grund av ljumskproblem. Han låg inte bakom något av målen eller någon av de vassaste målchanserna – men som han spelade! I 40:e minuten fick han bollen av Ulrich Vinzents, felvänd och med två BP:are i ryggen. Han höll undan dem, vände bort dem, avancerade i plan och spelade fram till Daniel Larsson. Och i 44:e minuten: hårda pass i djupled av Pontus Jansson, Jiloan mottagning medelst smekning och samtidigt förbi Pontus Segerström, undan näste motståndare och pass till Ricardinho. Och så vidare! Jille fortsatte bjuda på små läckerheter genom hela matchen och visade vilka resurser det finns i MFF-truppen.

Efter matchen konstaterade Roland Nilsson att det var ett rejält tröttkört lag som efter den intensiva våren fixade en sista trepoängare med in i uppehållet. Kanske syntes det mest på två av vårens förgrundsfigurer, Wilton och Daniel Larsson, som på intet sätt föll ur ramen, men såg ut att ha det lite motigt emellanåt. Wilton lät sig (av den av allt att döma rejält omogne Guidetti) i matchens slutsekunder provoceras till ett andra gult kort och därmed utvisning och avstängning, och stod för ett par bolltapp framför eget straffområde som kunde blivit riktigt farliga – om inte Ivo Pekalski varit där och städat upp. Samtidigt stod Wilton åter för en stenhård arbetsinsats över stora ytor och många fina passningar. Daniel Larsson jobbade även han som vanligt hårt, men ”borde” gjort ett mål på de tre-fyra fina chanser han fick, och nog såg det ut som om det var lite slitenhet bakom några av besluten i de avgörande lägena.

Även om den där Guidetti fick göra ett mål i slutsekunderna och tillika efter ett felpass av Daniel Andersson (väl?), så var det skönt att se Daniel gång på gång plocka ner honom. Rutinen-Ungdomen 4-1 i just den matchen i matchen (parallellmötet på andra sidan plan mellan Pontus Segerström och Alex Nilsson vann ju som bekant Ungdomen). Skönt också att se Pontus Jansson fortsätta spela mittback som om han aldrig gjort annat, se Joseph Elanga i gammalt gott slag, och se Ivo Pekalski göra ännu en riktigt bra match, ja rentav den bästa så här långt.

Det känns riktigt, riktigt bra att glida in i sommaren med sinnena fyllda av den samlade upplevelsen av MFF denna vår. MFF har verkligen lyckats, och de fortsatta utsikterna framstår lysande. Det är egentligen bara en rödmålad nagel i ögat som stör, men den ska vi nog peta bort vad det lider. Tack laget för i vår!

Tobias Christoffersson