En finfin lördag på jobbet

MFF avslutade två veckors hårt matchande med en alltigenom övertygande hemmaseger över Åtvidaberg. 13 poäng av 15 möjliga på fem matcher på tretton dagar. Starkt imponerande.

Kanske har man följt det här laget lite för länge. Eller snarare lite för hårt de senaste fyra åren. Och de senaste 14 innan det femte. Men på cykeln mot stadion uppnåddes konsensus mellan öronen om att en snål uddamålsseger avgjort var det bästa tänkbara utfallet av eftermiddagens match.

Efter triumfen på Gamla Ullevi, överkörningen av palmkramarna och föreställningen mot och med knallarna - en barkbrödstrepoängare, ett lass bruk i baljan boys, en oglamorös men ovedersägligt ändamålsenlig allsvensk seger med säg ett noll eller ännu hellre (!) två ett.

I sin lätt skruvade teoretiska välmening glömde man förstås att MFF 2010 inte äger förmågan att på en fotbollsplan över 90 minuter uppträda helt oglamoröst. Men med överseende av denna lapsus - - - 2-1, så mycket bättre än 5-0! Lite att fundera över och jobba med, istället för högmod och potentiellt svindlande fallhöjd …ner i Hanöbukten kommande lördag.
Struntprat, förstås. Som om en storseger skulle vara skadlig. Så, kanske var 3-1 helt enkelt perfekt. Resultatet speglade i alla fall den match som de facto spelades tämligen perfekt. Låt oss ägna oss åt den ett litet slag istället.

Från det att Jimmy Durmaz efter ett gott anlopp på vänsterkanten fixade matchens första hörna till MFF i den andra minuten – så ägde hemmalaget. 

Men några få undantag, förstås. Åtvidabergs kvittering i 22:a minuten, då blått försvar inte riktigt återfått skärpan efter ledningsmålglädjen (samt en turlig studs). Och så ett anfall i 44:e minuten. Samt några hörnor och en frispark i andra halvlek. För all del, det kunde i princip ha blivit mål på var och en av hörnorna, uddamålsledningen är alltid bara ett slumpmål bort. Men även utan mer djuplodande sannolikhetskalkyler kunde lekmannen vinna trygghet i att MFF:s 3-1 hängde så oerhört mycket mer i luften än 2-2.

Likväl - ifjol hade det säkert blivit 2-2, inte 3-1. Kanske 1-1, då Åtvidabergs kvittering kom så för MFF väldigt opsykologiskt. Men, nu är det i år, och i år är MFF ett… fruktansvärt bra lag. Fråga Åtvidaberg, de fann MFF väl värda kollektiv fruktan, det medgav till och med tränaren efteråt.

Roland Nilsson matchade Joseph Elanga från start, och det var en fröjd att se honom i matchen. Han var bra mot TFF också, men nu blommade han fullt ut och stod verkligen att känna igen från sina gyllene år i laget. Tajmingen, speeden, några riktigt bra framspelningar och i alla fall ett inlägg av den där rätt unika kalibern. Det var minuten efter att Jimmy Durmaz fixat den där första hörnan som Joseph kastade sig fram, bröt och vände spelet. Därifrån tog han avstamp för resten av matchen.

Och det var i den sjunde minuten som Wilton Figueiredo tog sitt första, men verkligen inte sista, skott i matchen. Ett bra distansskott från 25-30 meter. Han fortsatte leta, ladda, skjuta, och 72 minuter senare fanns öppningen, kom träffen, satt tillslaget. Då avgjorde Wilton matchen med sitt 3-1-mål – ett vackert skott upp mot bortre krysset, efter framspelning av inhoppade Rick Kruys och grundande bollvinst av Ivo Pekalski. Revansch för straffmissen mot Elfsborg och kronan på verket för ännu en riktigt bra match för vår nummer nio.

Lovar från och med nu ”böta” en hundring i MT96 bössor för varje ”ny” ordvits på temat – men det var med börsernas aktuella nedgång skönt med en ”Ål time high” på Swedbank Stadion igen. För det gick knappast att ta miste på Agon Mehmetis starka glädje efter att han i 19:e minuten gett MFF ledningen med 1-0 (och ej heller på publikens, förstås)! Daniel Larssons klackframspelning var makalöst snygg, men det var Agons skalpellvassa och iskallt kontrollerade avslut som tog priset. Underbart att se och underbart för Agon, som haft stort oflyt framför mål under våren efter sina två inledande två fullträffar.

En av vårens formstarkaste spelare har utan tvivel varit lagets veteran, Ulrich Vinzents. Med Bajrami att tampas med satte han inte så starka avtryck framåt mot Elfsborg i onsdags, men idag var han tillbaka, och det med besked. Ulrich kom fram i attack efter attack, och varierade bra inlägg med kombinationer, genombrottsförsök och ett par vassa skott som täcktes. Det var just efter täckningen av ett av dem som bollen småningom i straffområdet via en Åtvidabergsspelare studsade fram till en helt fristående Guillermo Molins – som utan pardon tryckte in 2-1 till MFF i den 25:e minuten. Femte målet, tionde poängen, och ännu en stark match.

Återigen var det – med några individuella spelare nämnda – emellertid en solid laginsats som låg bakom säsongens åttonde seger. Över lag ger alla spelare så jäkla mycket på plan. Ja, det syntes att det här var femte matchen på tretton dagar; det var inte helt fokuserat i alla lägen, några fasta situationer slarvades bort, med ledning och tryggt spelövertag blev det ibland lite för mycket lira – men vaddå? Tillbakajobbet är där – sågottsom - varenda gång, om inte från en så från nån annan. Engagemanget lyser om spelarna; alla spelare, hela matchen. Bara det.

Johan har lite att göra men är där när det behövs. Pontus lägger ännu en bra match till en växande hög handlingar. Daniel styr upp så mycket och står så rätt så ofta. Ivo gör det mesta rätt både i brytnings- och passningsspelet. Jimmy har blivit en startspelare som håller i 90 minuter. Daniel är kanske lite sliten men jobbar livet ur ”sina” försvarare och kör ett assist likförbannat.

 Ja, jo, en fin start, men hur skulle det nu gå efter första riktiga motgången, första förlusten? Skulle laget kunna hantera det? …undrade man oroligt på Olympia för arton dagar sedan. Fem matcher och 13 av 15 poäng senare kan man med konstatera att ja, det skulle dom kunna. Starkt imponerande. Stark är tillfredsställelsen. Starkt är man imponerad. Och stark är törsten på fortsättningen.

Tobias Christoffersson