En bra poäng

Att tappa segern med fem minuter kvar av matchen brukar kännas som en förlust, men inte riktigt den här gången. Oavgjort mot Elfsborg borta är bra, och MFF gjorde återigen en mycket bra match.

Så nära det var, ändå. MFF fick chansen att sätta 3-1 på straff i 81:e, men Wilton Figueiredo slog elvameterssparken svagt, målvakten kunde rädda. Och istället gjorde Elfsborg 2-2 i 86:e – på straff, när Avdic visade hur en ska slås. Spilld mjölk ska emellertid icke begråtas. Inte med fortsatt säker topplacering i tabellen och fortsatt sju poäng ner till just Elfsborg. Att inte förlora på Borås Arena är alltid bra, och det här var en poäng tagen och två poäng stulna som känns bra på både kort och lång sikt.

Tre intryck står fram efteråt. 1) Vilken fantastiskt underhållande allsvensk fotbollsmatch det här var. Skulle kunna användas för att sälja in fotbollsresor i Spanien (med risk för omfattande reklamationsärenden för falsk marknadsföring efter iberiska busslaster till exempelvis Gais-HIF, men ändå). 2) Så sårade MFF blev från höger. Visst, MFF kunde dödat matchen med den där straffen. Men Elfsborg kunde gjort två tre mål på alla sina genombrott från högerkanten bara i första halvlek. Haglund hittade en svag punkt i MFF-försvaret, Bajrami och Johan Larsson (m fl) utnyttjade den ruggigt väl. 3) Hur underbart bra detta MFF kan spela. Kontringsanfallet som gav 2-0 var andlöst vackert, och långtifrån det enda exemplet på lagets med svenska mått närmast förbluffande spelskicklighet. Känns dessutom som den blir lite bättre för varje match, allteftersom samspelet vässas.

Ett tillslag ifrån den perfekta matchen för Wilton Figueiredo. Det var Jimmy Durmaz som pricksköt i krysset för andra matchen i rad och gav MFF ledningen i den 26:e minuten, från samma position som mot TFF fast med högerfoten (!), men det var helt och hållet Wilton som låg bakom målchansen. Han kastade sig fram och bröt en boll i brösthöjd, avancerade från höger, sökte eget skottläge men passade (något motvilligt, men dock) Durmaz, i bättre position. Och det var Wilton som kom loss från höger, tunnlade målvakten och gjorde 2-0 till MFF i 35:e minuten. Det var inte minst också Wilton som stod för ännu en stark prestation på centrala mittfältet; utstrålande trygghet till hela laget i sitt boll- och passningsspel, och med alltmer imponerande defensiv läsblick därtill. Men den där jäkla straffen, den var tyvärr inte alls bra.

Det var en jämn och oavbrutet spännande match mellan Sveriges två mest välspelande lag, som båda fick glänsa och visa sina stora kvaliteter. Mest frustrerade över det målmässiga utfallet tveklöst Elfsborg, som utöver alla lägena från sin vänsterkant i första halvlek missade öppet mål på övertid. Men det var inte bara missar från hemmalaget som begränsade målskörden, det var också en storspelande Johan Dahlin som stod för två prakträddningar och flera viktiga ingripanden. Och även om MFF-backlinjen stundtals blev hårt pressad och fick svagheter avslöjade, röjde den undan mycket.

Framåt lyckades MFF sätta alla de styrkor i spel som skördat vårens framgångar och fört upp laget i toppen igen. Aggressivitet och rörelse tillsammans med mod och förmåga att spela sig ur och in i situationerna; stundtals bländande, ofta effektivt. Kontringen som gav 0-2 hade allt: Ivo Pekalski bröt bollen långt ner, väggspelade med Wilton och passade Jiloan Hamad. Jille spelade fram Gische till höger, och Molins petade perfekt fram bollen till en diagonalt inlöpande Wilton som, som sagt, tunnlade målvakten.

Det här var en bra match av MFF, och en bra poäng för MFF. Ingen anledning att misströsta, bara att se framtiden an med tillförsikt. I den närmaste framtiden mot lördag och intressant hemmamatch mot seriens formstarkaste (?) lag Åtvidaberg.

Tobias Christoffersson