En seger att vara stolt över

MFF vann en skicklig och vacker seger över ärkerivalen IFK Göteborg på Gamla Ullevi. En seger att vara stolt över.

Seger och tre poäng. Den andra på fyra dagar dessutom.
En efterlängtad seger över ärkerivalen. På bortaplan.
Den hade kunnat vinnas precis hur som helst för att det skulle kännas riktigt, riktigt bra.
Men sättet den här segern blir till på.
Sättet.
Det sättet fyller en av stolthet och beundran för detta sitt himmelsblå lag, gör en… ja, alldeles själaglad.

Alldeles oavsett vad som skulle komma att utspela sig på Gamla Ullevis trötta matta – den här gången dock något mer gräs än grus – så var det en underbar fotbollskväll. Ljum luft, smeksam kvällssol och bra drag på läktarna. Perfekta förutsättningar.

Förväntningen på matchen, på matchbilden, var entydig; invand. Hård kamp och lite utrymme mot detta så robusta, svårspelade Göteborg som MFF inte gjort en bra match mot på år och dag. Starka hemma, något trängda efter en svag start och revanschlystna efter förlusten mot Åtvidaberg senast. Detta skulle kunna bli kvällen då allsvenskans kanske mest utpräglade lagmaskin de senaste åren började får det att stämma igen, vände trenden. Skulle MFF klara att ta kampen, klara att stå emot tunga Göteborg?

Efter matchen konstaterade också IFK-tränaren Jonas Olsson att hans lag var tungt – dock med en helt annan innebörd. Då hade frågan om MFF skulle klara kampen fått ett svar – eller snarare visat sig vara felaktigt ställd. Varför utgå från att det handlade om att spela på Göteborgs villkor? Du klentrogne. Det MFF framför allt annat gjorde i den här matchen var att ställa upp sina egna villkor för hur den skulle spelas. Villkor som motståndarna inte vid någon tidpunkt förmådde leva upp till.

När märktes det? Kanske efter fem minuters spel, när Ivo Pekalski för andra gången erövrade bollen och spelade MFF ur ett begynnande Göteborgsanfall. Kanske efter sju minuter när Ulrich Vinzents slog, inte tjongade, ett välavvägt långt uppspel på Agon Mehmeti efter att MFF-backlinjen, inte stressad, rullat lite boll undan försök till IFK-press. Kanske i den nionde, när Guillermo Molins jobbade hem, snodde bollen från IFK-are i offensivt läge och gick till attack själv. Hursomhelst, efter en dryg kvart stod det klart att MFF fått ett grepp om matchen, som alltmer utspelade sig på Göteborgs planhalva.

Kring tjugo minuter, spelövertaget bestod, och man började givetvis oroa sig över att det inte utmynnade i några målchanser eller, framför allt, mål. Nog skulle IFK närsom hitta en kontring och orättvist ta ledningen. Men det skulle de inte alls. Istället skulle Pontus Jansson sätta en mycket distinkt och mycket modig central markpassning från backlinjen genom en lucka på mittfältet fram till Wilton Figueiredo.  Och Wilton skulle hitta Daniel Larsson med en vackert öppnande passning ut till höger. Och Daniel Larsson skulle… eh, ta två steg med bollen in i straffområdet, vända bort två IFK:are och dundra in bollen i krysset! Herrejävlar vilket mål! Vilket avslut! Vilket självförtroende!

Med en fjärdedel av matchen spelad kunde man belåtet konstatera att Göteborg såg… ja, lite bakfulla ut. Och inte var det för att Valborgsfirandet tidigarelagts på Kamratgården, det var helt enkelt MFF som gjorde goa gubbar till sega gubbar. Ett kvickt, rörligt, aggressivt och framför allt spelskickligt MFF. Göteborg hann aldrig etablera sin press, för MFF låg på före och störde på offensiv planhalva, höll emot och spelade sig ur varje försök på egen planhalva. Alla spelare i laget ville mycket och ville mycket hela tiden. Att se de offensiva spelarna jobba hem igen och igen, också i lägen med liten chans att verkligen vinna bollen, men där ett flås i ryggen eller en avskuren passningsväg kan hjälpa till.

Efter målet vaknade emellertid hemmalaget till, hade ett par möjligheter och någon farlighet mellan minut 25 och 40, men det mesta redde MFF ut, tillbakatryckta för några ögonblick, men inte hårt pressade. Sista fem innan paus tog MFF kommandot igen och vaskade fram ett par fina anfall. I ett av dem gjorde Jeffrey Aubynn en fin diagonallöpning, men just på väg in i straffområdet drog det till i låret på Jeff, som tvingades till byte; Jimmy Durmaz in.

IFK Göteborg kom ut till andra halvlek omformerade från 4-2-3-1 till 4-4-2, tog ett litet kommando de första minuterna, men glädjande nog bedarrade det snabbt – och MFF satte sig tillrätta i sadeln igen. Mellan minut 50 och 60 producerade MFF anfall efter anfall och målchans efter målchans. Ett långt inlägg från Ulrich Vinzents damp ner framför fötterna på Guillermo Molins alldeles framför mål. Efter ett nytt inlägg av Vinzents kom bollen till Agon Mehmeti som sköt på volley i stolpens insida – någon centimeter från årets mål! Minuten senare friläge för Agon efter förarbete av Wilton och Ricardinho – och miss av Göteborg – men skottet över.

Göteborg gjorde överlag en bättre andra halvlek, och fick lite tryck på MFF igen. Då gjorde Roland Nilsson en förändring: Agon ut och Jiloan Hamad in, på högerkanten, och Gische upp i anfallet. Efter två minuter gav förändringen utdelning. Daniel Larsson attackerade från vänster och spelade in bollen till Molins centralt vid straffområdeslinjen. Följande sekvens är fotbollskonst: Gische höll undan, lirkade och fintade sig meter för meter mot höger, sökande skottläget. Och så fick han det, och dessutom med någon meter/sekund att sikta på pricksköt han 2-0 upp i högra krysset!

Med tjugo minuter kvar fanns det nu anledning att på allvar hoppas på seger. Särskilt som Daniel Larsson var ytterst nära att göra 3-0 efter att underbart MFF-anfall i 72:a minuten. Utöver ett riktigt farligt skott av inbytte ex-MFF-guldhjälten Thomas Olsson fanns det inget som tydde på at Göteborg hade kraft att vända matchen. Men så fick man hjälp, av en utvisning på Ricardinho med åtta minuter kvar, efter två gula kort. Särskilt det sista, för tröjdragning(?) kändes ganska lättvindligt utdelat. Och nu lyckades IFK till slut pressa tillbaka MFF ordentligt, men MFF höll undan, riktigt farligt blev det aldrig. Matchen tog slut, och den stora triumfen var ett faktum.

En fantastisk laginsats av MFF, en stor seger. Alla var bra, ingen föll ur ramen. Johan Dahlin gjorde ett mycket gediget målvaktsarbete och var högst delaktig i att en rad halvchanser förblev just halvchanser för Göteborg, framför allt genom vältajmade utboxningar. Mittbacksparet imponerade igen; det är faktiskt sanslöst att detta bara var Pontus Janssons tredje match från start, och Daniel Andersson kanske rentav blir en ännu större ledare för laget från sin nya position. Till vänster visade Ricardinho att den svaga insatsen mot Djurgården var en engångsföreteelse, och till höger gjorde Ulrich Vinzents ännu en formidabel match. Vår danske veteran går denna vår ett eget nyt forår till mötes, se det ut som!

Mitten. Wilton är mer eller mindre kung på plan, överlägsen i sitt spel, dirigent med näranog absolut gehör.  Det är Wilton och hans eminens Ivo Pekalski som vinner den viktigaste matchen i matchen, nämligen boll- och spelskicklighetens seger över press- och kampspelet hos de trubbigare kontrahenterna i Göteborg. Till vänster gick Jeffrey Aubynn mot en bra match innan han tvingades byta. Jimmy Durmaz kom inte helt till sin rätt, men arbetade hårt. Och till höger briljerade Guillermo Molins. Igen. Det har varit lite upp och ner under våren, men nu har Gische prickat in två hela toppmatcher på rad. Allt ser lätt ut för honom nu, samtidigt arbetar han så hårt – och poängen fortsätter rulla in. På topp gjorde Daniel Larsson precis vad han gjort hela säsongen: jagade livet ur motståndarna och fortsatte skapa farligheter. Samt assist. Samt mål, drömmål därtill. Agon Mehmeti fortsätter att ha marginalerna emot sig i de heta lägena, men stod för en mycket bra insats likväl. Det är bara att hänga i, snart lossnar det!

Det var inte ett lovande ungt lag på väg att bygga upp något som kan bli bra som manövrerade ut IFK Göteborg så fullkomligt på Gamla Ullevi. Det var ett topplag i allsvenskan 2010. 
MFF kämpade inte ner Göteborg. MFF gnetade inte ut Göteborg. MFF spelade bort Göteborg. Och gjorde det inte bara skickligt utan även vackert.

”En seger för fotbollen” skulle man kunna säga om man ville vara riktigt retlig. Och det är klart man vill. Det är gråmulet i rikets andra stad denna valborgsmorgon, regn i luften. ”Litta diset” över hamnen rentav. Bara att njuta.

Tobias Christoffersson