Viktig seger

MFF kom tillbaka direkt efter derbyförlusten och fick ihop vad som krävdes för att - om inte stensäkert så fullt rättvist - besegra Djurgården. Där helheten saknades lyste delarna, och att det räckte för tre poäng är ett styrkebesked i sig.

Med årets första förlust i färskt minne. Med många skador och flera förändringar i laget på kort tid. Med fyra matcher på tio dagar – så framstod hemmamatchen mot inte direkt glödheta Djurgården plötsligt som mycket, mycket viktig. Att köra vidare efter bulan på vägen HIF, att samla ihop sargade styrkor och vaska fram ny energi, att kasta sig in i matchracet med vinnarkänsla. Och allt detta lyckades MFF med inför hemmapubliken.

2-1 skrevs slutresultatet och det var fullkomligt rättvist. Matchen kunde slutat 3-0 eller 4-1 - men också 2-2. Det är inte helt få matcher som denna som MFF tappat poäng i de senaste åren. Inte minst därför känns en oglamorös men oerhört ändamålsenlig uddamålsseger så bra. Ändamålet? Att samla ihop så många poäng som möjligt över trettio omgångar. Det här var nummer åtta, samt poäng 15, 16 och 17.

Djurgården var inte bra. Stundtals stabbiga i försvaret, uddlösa framåt, men rätt bra på mitten. Det räckte för att hålla matchen uppe och spela jämnt med MFF över 90 minuter samt även ta initiativet under åtminstone en del av matchen. De fick ett reduceringsmål med fem minuter kvar, snabbt uppspel och högerlöpning av Hämäläinen och ett ska vi säga mindre smickrande utsträckt ögonblick för MFF-försvaret, och i slutskedet av matchen var det skakigt och nervöst i hemmalaget. Här har segrar tappats förr. Men inte den här gången.

Kvällen vackraste aktion utspelade sig inte på plan, men i dess omedelbara närhet. MT96 tifo-hyllning till Eric Persson var… helt fantastisk. En sexton meter hög målning av Hövdingen hissades upp, rakt upp, och fästes i läktartakets kant med linor, ackompanjerades av hans namn bredvid och ett hav av blå flaggor bakom. Oslagbart, frestas man att skriva. Men vis av erfarenheten och medveten om att fler jubileumstifon väntar under årets hemmamatcher är det oklokt uttryck att ta till. Bara att njuta, och beundra.

Efter några stillastående inledningsminuter kom MFF in i matchen och vaskade fram några möjligheter med hjälp av bra aggressivitet över hela plan, avstamp i tätt centralt mittfältsspel på egen planhalva och vassa hugg framåt. En fin kombination på vänsterkanten mellan Ivo Pekalski och Daniel Larsson gav Agon Mehmeti ett bra läge i straffområdet i tionde minuten, men det var från den andra kanten det skulle hända mest den här kvällen. Vilket visade sig bara sekunder senare, när Ulrich Vinzents satte fart från mittplan och slog ett långt inlägg mot första stolpen. Daniel Larsson löpte in och touchade bollen – i steget, i luften, som det såg ut – som gick i en båge över målvakten och in uppåt bortre krysset. Två knivar genom varmt smör och 1-0 till MFF!

Stärkta av det tidiga ledningsmålet blommade nu hemmalaget ut i en av två riktigt bra perioder i matchen. Två minuter efter 1-0 ”borde” Daniel Larsson satt också tvåan, när han, efter brytning och start av Ivo Pekalski, slet bollen åt sig och bara satte fart mot mål. Daniel stal sig ett friläge, men Djurgårdsmålvakten täckte av bra och stal tillbaka det presumtiva 2-0-målet – för stunden.

Fram emot 25 minuter spelade hände emellertid något, och det är inte utan att man känner igen det från ett par av de tidigare matcherna. MFF som börjardröja. Som tar längre tid på sig med bollen, unnar sig några fler tillslag, och inom kort är kvickheten borta och därmed också initiativet. Istället fick Djurgården manöverutrymme och kunde flytta fram positionerna; börja störa MFF i sin så känsliga uppspelsfas och därtill etablera inte så lite bollinnehav på hemmalagets planhalva.

Dessbättre saknade Djurgården för kvällen – året? – de offensiva verktygen att utnyttja övertaget, som varade halvleken ut. Istället kunde MFF sticka upp med vass chans, när Ulrich Vinzents mycket vackert smet mellan två Djurgårdaren in i straffområdet och sköt ur liten vinkel. På målvaktens retur hade Agon ett gyllene avslutsläge men sköt i stolpen.

Andra halvlek började faktiskt inte mycket bättre den. MFF arbetade bort Djurgårdens spelövertag, men varvade fortsatta svårigheter att bygga upp spelet med många misstag och hög felprocent på en del fötter (och i en del huvuden). Därför speglade det kanske inte helt matchbilden när Daniel Larsson gjorde 2-0 till MFF i 63:e minuten - men å andra sidan, varför kräva konsekvens i alla lägen? Sanning eller konsekvens? Sanningen är att MFF är oerhört giftiga i kontringsspelet, att Guillermo Molins var riktigt vass i den här matchen och att Daniel Larsson hittat målet igen. Gische fick bollen på övre mittplan, satte fart och utmanade: drog en, lurade två och satte en boll på djupet in i straffområdet förbi tre djurgårdare. Daniel Larsson löpte in från höger och avslutade med en säker lyftning över målvakten. Lysande framspelning, lysande avslut!

Nu hade MFF sin andra fina period i matchen. Tog över helt efter 2-0 och Djurgården såg definitivt ut som ett slaget lag. Roland Nilsson gjorde två byten i andra halvlek som bidrog till att hålla uppe, ja förstärkte, intensiteten: Jiloan Hamad och Alex Nilsson kom in istället för Jimmy Durmaz och Agon Mehmeti. Alex Nilsson fick dryga kvarten att presentera sig för hemmapubliken och hann ge ett par prov på sin förmåga. I 81:a minuten hade han rentav sitt första allsvenska mål inom räckhåll, framspelad av Daniel Larsson, men fick i bra avslutsläge oturligt bollen något bakom sig.

MFF lyckades aldrig stänga matchen, och det känns lite synd för slutintrycket av lagets insats. Djurgården fick det där reduceringsmålet, och Daniel Andersson bommade dessutom en straff. Avslutningen av matchen i kombination med två sämre perioder, i andra halvan av första halvlek och
Inledningen av andra, är skillnaden mellan en rätt bra dag på jobbet, rättvis seger, tre poäng och en starkt övertygande, helgjuten hemmaseger. Men inget lag är någonsin starkt övertygande och helgjutet över 30 omgångar, och även om det blivit en klyscha tål den att upprepas: att vinna utan att prestera sitt allra bästa är också en styrka. Precis den styrkan visade sig MFF besitta mot Djurgården.

Så, där helheten saknades lyste delarna. Här avslutningsvis några:
– Daniel Larsson. Tillbaka i målprotokollet, men Daniel har inte varit borta en sekund ur spelet (jo, kanske några mot HIF…). Jagade livet ur motståndarförsvararna den här gången också.
– Guillermo Molins. Tillbaka med en hel riktigt bra match. Stenhårt jobb, flera glimrande utmaningar, och ett assistpoäng till till samlingen.
– Jiloan Hamad. Gör ett helt underbart inhopp sista halvtimmen. Så energisk, så inspirerad, så skicklig – både offensivt och defensivt. Visade med eftertryck att han är ett alternativ att räkna med.
– Pontus Jansson. Det var ett par stökiga situationer i backlinjen, särskilt mellan mittbackarna, och är man 19 och gör sin andra match från start är det klart det blir ett och annat misstag. Men Pontus visar att han börjar fylla ut tomrummet Jasmin Sudic lämnar efter sig för året(?), och det är imponerande.
– Ivo Pekalski. Första matchen från start, första 90 minuterna och en bra insats av Ivo som lovar lika gott inför fortsättningen som det man sett i hans inhopp.
– Ulrich Vinzents. Gammal är äldst, men äldst såg verkligen inte gammal ut denna afton. Ulrich var backlinjens bäste man, men framför allt aktiv och framgångsrik i sitt offensiva spel på ett sätt som inte skådats på... ja, åratal. 

Tobias Christoffersson