Oavgjort efter första dippen

I säsongens sjunde halvlek körde laget för första gången ordentligt fast i en match. Och alldeles i början av den åttonde hamnade samma lag för första gången i underläge då Halmstad tog ledningen. Sedan vände MFF matchen men inte resultatet, vilket, fullt rättvist, blev 1-1.

Det är alltid svårt att möta lag som backar hem, om man själv vill spela fotboll, göra mål och vinna. Men det kan förstås vara olika svårt i olika situationer. På Strömvallen, förra söndagen, mot Gefle, visade MFF prov på ett tålamod och en kylig skicklighet som visade sig mycket effektiv – men som förstås också kunde luta sig mot det tidiga ledningsmålet, i elfte minuten.

På Swedbank Stadion blev det på flera sätt annorlunda. Halmstads BK stängde till ytor och kröp ihop på egen planhalva minst lika framgångsrikt som Gefle, men var dessutom snabbare aggressivt högre upp i plan och hade vassa anfallsvapen att skramla med då och då. Och släppte framför allt inte till något tidigt baklängesmål. Om det sedan var HBK:s defensiva skicklighet som förlamade MFF eller ett för dagen - eller snarare halvleken - lamt MFF som gjorde det enklare för HBK är svårt att som åskådare avgöra – men efter matchen var såväl Roland Nilsson som målskytten och förgrundsgestalten Robert Åhman Persson inne på det senare alternativet.

HBK ströp uppspelsvägarna och störde uppspelsfasen, och detta dokumenterat spelskickliga MFF såg både långsamt och idéfattigt ut. Där fjolårets 4-2-3-1-MFF rullade boll utanför motståndarnas straffområde i de där alldeles för många oavgjorda hemmamatcherna mot tillknäppta motståndare, var nu 4-4-2-MFF:s bollrullande förlagt till backlinjen, ofta med en längre boll eller bolltapp steget upp i plan som resultat. När båda offensiva kantspelarna dessutom hade en sämre dag på jobbet såg det helt enkelt inget vidare ut.

MFF hade en hyfsad målchans i första halvlek, när Daniel Larsson i 37:e minuten slängde iväg ett skott - i vad som såg ut som ren ilska efter att ha kämpat sig igenom med en lätt fasthållande HBK:are i hasorna – som målvakten tippade till hörna. HBK åstadkom en handfull farligheter och på stopptid ett mål som kanske dömdes bort felaktigt, när Joe Sise kom loss men blåstes av för en mycket tveksam hand.

Om MFF kom ut som ett nytt lag till andra halvlek eller om det var Halmstads tidiga ledningsmål som fick fart på hemmalaget är svårt att säga, men efter Michael Görltiz 0-1 efter en hörna i 49:e minuten skedde en klar scenförändring. MFF började hitta in med bollar till den centrala mittfältarna, som kunde få upp passningstempot och tajma det med ökad rörlighet hos medspelarna. Framför allt Robert Åhman Persson hittade bra positioner på övre mittplan och satte igång flera bra anfall och kombinationer med rappa, enkla passningar framåt – verkligen kul att se.

Ett fint exempel på det i 53:e minuten, när RÅP snabbt satte en boll till Daniel Larsson på öppen yta utanför straffområdet. Daniel prövade skott som blev sådär, men läget var bra. Situationen gav rena aha-upplevelsen i matchen: oj, kan det gå så fort att spela fram bollen och så lätt att åstadkomma en farlighet... nå, då är det väl bara att köra.

Några minuter senare visade ödet eller fotbollsguden bristande välvilja mot såväl hemmapubliken som Wilton Figueiredo, vars enastående vackra, överraskande och hårda distansskott satte höger stolpe i stark vibration. Agon var snabbt framme på returen men fick inte bollen på mål. Vilket mål – det borde ha blivit.

Mot mitten av andra halvlek började MFF få ett alltmer kompakt spelövertag, och när Edward Ofere byttes in i 67:e minuten förstärktes det. Eddies första bollkontakt blev en fin skarvnick som gav Jiloan Hamad bra skottläge. Och två minuter senare tvingade han fram en armbåge i ansiktet från vilt kämpande HBK:are – och en frispark i finfint läge några meter utanför straffområdet till vänster. Ofere kom in med sin tyngd och fysiska styrka och gav såväl sig själv som laget utrymme och tid kring straffområdet; det blev mycket tydligt att just det saknats tidigare.

Strax innan den där frisparken kom Wilton loss i straffområdet, men valde tyvärr att söka Daniel Larsson med en passning istället för att gå på avslut själv. Nu tog han frisparken, lite från vänster. Skruvade bollen mot bortre delen, två spelare framkastande sig för touch – bollen i stolpen igen!! Men i det lilla tumultet på returen fick Robert Åhman Persson kontroll över bollen och tryckte resolut in den i mål! RÅP – tre mål på två matcher. MFF – målfrossa på fasta situationer (jämfört med de senaste åren)!

Kvittering och rätt så mycket match kvar; det kände verkligen som att det här kan nog MFF fixa ändå, och jäklar så skönt, och vilket styrkebesked det skulle vara. Men så blev det inte riktigt. Hemmalaget behöll spelövertaget och åstadkom ett par heta lägen, men ingen riktigt vass målchans. Jasmin Sudic var mycket när att nicka in bollen i slutminuterna, men HBK hade faktiskt två vassa möjligheter. Så, det ska i besvikelsen över två tappade poäng inte förglömmas att Halmstad mycket väl kunde ha gjort fler mål – och att oavgjort utan tvekan var ett rättvist resultat.

Bland de individuella insatserna var det fint att se hur den centrala mittfältsduon RÅP-Wilton växte in i matchen och tog över den i andra halvlek när inte HBK orkade hålla pressen på max längre. Samt förstås Oferes inhopp, men även Daniel Larssons stenhårda arbetsinsats.

Kanske var det den misslyckade första halvleken som kostade MFF två poäng och en seger. Kanske ska man kunna vara nöjd med oavgjort, ibland också på hemmaplan. Roland Nilsson konstaterade efter matchen att alla lag dippar ibland, särskilt lag med många unga spelare, och så är det förstås. MFF 2010 känns också efter den här matchen som på de flesta sätt bättre lag än MFF 2009.

Men Roland luftade också en fundering om att hemmaplanen gjorde spelarna försiktigare, räddare att göra misstag och att det var en del av förklaringen till den svaga inledningen. Vilket onekligen låter mer bekymmersamt. Det fantastiska läktarstödet måste ju självklart vara hundra procent resurs och noll procent belastning. Där har lagledningen verkligen något att arbeta med inför fortsättningen.

Tobias Christoffersson