Imponerande hemmapremiär

Alla övriga jämförelser med 2004 åt sidan. Men en går inte att komma ifrån: det här var den bästa hemmapremiären sedan dess.

Även då stod Örebro SK för motståndet. Den matchen slutade 5-0. Det kunde den här också gjort. Eller 6-0. Eller – i ärlighetens namn – 6-1, eller 5-1. De exakta siffrorna kan kvitta, det är intrycket av MFF:s insats som dröjer sig kvar. Och sprider en stark värme.

Den korta försäsongen med sina isiga planer, den toktidiga premiären på Gamla Ullevis sandstäpp – de yttre omständigheterna har hittills framgångsrikt försvårat en uppfattning om var MFF egentligen står och är mäktigt 2010. Så kommer den första matchen på en bra gräsplan – den gräsplan som man med stolthet konstaterar också är lagets hemmaplan – och MFF visar klassen. Hög klass, mycket klass, klass i stora lass.

MFF har ett stort antal skickliga spelare. MFF kan spela oerhört bra fotboll. MFF kan spela mycket effektiv fotboll. MFF kan behärska en match, kan pressa och stressa en bra motståndare, kan slå ut en bra motståndare med sin spelskicklighet. Och MFF kan, inte minst, göra mål. Nu gäller det att kunna göra det om och om igen. Genom 28 omgångar till, genom sju månader och tre årstider, mot alla olika sorters motstånd.

En sak är klar: Örebros tillhör inte den svåraste sorten. Detta Örebro, som gör en sån spännande satsning som i stora stycken lyckats; att bli ett attraktivt och offensivt spelande lag för toppstriden. Som i sina bästa stunder kunnat slå vem som helst och även gjort det. Detta Örebro försökte – till skillnad från ifjol, ska tilläggas – bjuda upp till dans och var det lag som faktiskt inledde matchen bäst med sitt rörliga 4-3-3. Första kvarten var det en helt öppen historia vart matchen skulle ta vägen, men sedan… Sedan stängde MFF till ytan framför backlinjen, och det böljande spelet började alltmer flyta på i endast en riktning: den mot Örebromålet.

Ett riktigt långt anfall inlett som en kontring i den femtonde minuten angav tonen för fortsättningen: Ulrich Vinzents till Guillermo Molins på högerkanten, Molins utmanade och slog med hjälp av Agon Mehmeti ett inspel till en hyfsat Fri Wilton Figueiredo i straffområdet. Bollen kom lite fel för honom, men MFF behöll trycket. Jimmy Durmaz – som ersatte skadade Jeffrey Aubynn redan efter tre minuter – och Molins startade om, igen med hjälp av Agon, och Durmaz avslutade med ett vackert skruvat vänsterskott mot bortre krysset, dock inte så svårt att plocka för en välplacerad Alvbåge. Ingen skarp målchans, men MFF etablerade i det anfallet tryck med hjälp av rörlighet, aggressivitet och spelskicklighet; hotade ÖSK från många fötter, ur många vinklar. Precis så skulle matchen fortsätta.

Det går förstås inte att komma ifrån det faktum – varför man nu skulle vilja det – att MFF vunnit båda sina två premiärer på Swedbank Stadion med 3-0 efter två mål av Agon Mehmeti. Det finns likheter och skillnader. Skillnad: ifjol var Agon en inspirerad ”supersub” som kom in och satte punkt för matchen sista tio mot trötta motståndare. I år är Agon en startspelare som från början till slut och i högsta grad är med och nöter ner motståndet från avspark till slutsignal. Likhet: det fantastiska målsinnet.

I den tjugoandra matchminuten var det så dags. Jimmy Durmaz lekte sig förbi en plus en örebroare och slog ett flackt inlägg mot målområdet. Daniel Larsson tryckte sig i kamp med bevakning fram mot första stolpen och var centimetrar från att nå bollen, men den hann förbi. Förbi till en helt ren Agon framför mål, fullt behärskad invinkling och 1-0 till MFF!

Och sex minuter senare var det dags igen. Robert Åhman Persson kämpade fram en boll mot Daniel Larsson nån meter in i straffområdet. Daniel rev och slet, höll undan två ÖSK:are och fick bollen vidare framåt. Till Agon som löpt in framför mål lite från höger, hann ta ett par steg, sikta och kruta in bollen i luckan mellan målvakt och höger stolpe. Inte minst med tanke på att Agon brände två bra chanser mot Gais i första matchen var det här ett riktigt, riktigt vass avslut. Ingen tvekan, ingen nåd. Bara mål. Och 2-0!

Två fina framspelningar till en Agon som hade öppet mål båda gångerna. Men Agon visade så mycket mer än sin starka förmåga att vara på rätt plats vid rätt tillfälle och avsluta skickligt. Den Agon som tidigare ofta inte varit med så mycket utanför straffområdet och kunna försvinna ur matcherna var nu en viktig kugge i MFF:s anfallsspel. Med ett par kilo extra har han en ny styrka att sätta till i närkamperna, särskilt luftduellerna, och han utnyttjar den skickligt; blick för spelet saknas inte heller. Agon var den av anfallarna som oftast klev ner och tog emot boll, och många gånger lyckades han också göra något vettigt av den. Mellan sina mål spelade han fram Molins med en fin djupledsboll, senare Daniel Larsson med en bra nickskarv.

Det var lite stökigt kring MFF:s mål strax innan paus, men i stort hade MFF nu matchen helt i sin hand. Den största oron inför andra halvlek gällde om huruvida laget, såsom en del gånger ifjol, skulle slå av på takten och bevaka resultatet, vilket konsekvent misslyckats då. Dessbättre blev det inte så. MFF bara fortsatte, och gjorde det, helt enkelt, förbannat bra. Wilton Figueiredo hade arbetat hårt i första halvlek, men inte riktigt fått till det i spelet. Nu klev han fram med stora steg och blev lagets dirigent. Startade anfall och attacker med del i kombinationer, öppnande passningar och egna skickliga rörelser med boll – hela tiden brinnande av engagemang.

Mycket snart fanns bara ett lag på plan. MFF spelade i princip ut Örebro, som inte hade något att sätta emot, och inte var i närheten av en väg in i matchen. Det var bara att njuta av ett MFF i fullkomlig harmoni. Så hungrigt, så aggressivt, så sprudlande. Samtidigt så väl balanserat, med Daniel Andersson som den store balanskonstnären. Ett pärlband av farligheter och målchanser glimrade i den tidiga vårkvällen – innan Guillermo Molins satte 3-0 med tjugo minuter kvar. Hårt skott ur liten vinkel mellan målvakten och stolpen, efter att Gische skoningslöst attackerat in i straffområdet och elegant hållit undan för ÖSK-försvarets sista försök att komma emellan.

Ska man nu tvunget missa en straff nångång, så är det ju ”klokt” att göra det när man redan leder med 3-0. Men det var förstås synd att Wilton inte fick sätta pricken över i för sin insats med ett mål utan sköt över. Det var Daniel Larsson som solklart tryckts ner i straffområdet efter förarbete av just Wilton och Gische. Efter den missade straffen kunde MFF också kosta på sig att tappa koncentrationen i lagspelet och slarva en hel del, vilket gav Örebro flera möjligheter att rycka framåt i matchens slutskede. Det kunde ha blivit ett reduceringsmål, men samtidigt – bara mänskligt av MFF-spelarna, som fortsatte jobba stenhårt med att vinna tillbaka bollen.

Det blev en stor premiärfest på Swedbank Stadion. Inte nog med att MFF gav sin hemmapublik en alldeles underbar start på säsongen. MT96 och MFF Support gav både publiken, laget och klubben en fantastisk upplevelse och 100-årspresent - med det stora jubileumstifot. Vackert. Värdigt. Varmt. Historiskt i dubbel bemärkelse. Stort tack.

Tobias Christoffersson