Stärkande seger på Bröndby Stadion

En riktigt bra aggressivt offensiv första halvlek mot och tre mål på räckte till seger över danska kvalitetslaget Bröndby – en fin avslutning på vintern för MFF.

Kvalitetslaget, vad är det för ett jönsigt ord? Tja, dom parkerar femma i SAS-ligaen hela elva poäng efter och kan därmed knappast kalla topplag, men är samtidigt en klubb med tunga meriter, höga ambitioner – och till exempel tre svenska landslagsmän i startelvan för dagen. Samuel Holmén imponerade, Alexander Farnerud krönte en vass insats med ett för MFF-försvaret förkrossande solomål och Mikael Nilsson var… ja, Mikael Nilsson, och det brukar räcka till startplats i både EM- och VM-slutspel.

Handen på hjärtat var det här en värdemätare man snarare fruktade än knöt stora förhoppningar till, inför söndagsutflykten till säkerligen mycket ändamålsenliga men inte särskilt intagande Bröndby Stadion. Genrep för danskarna med en vecka kvar till ligaomstarten, ett mycket svårtolkat MFF med en seger på sex träningsmatcher, få gjorda mål, mycket skadebekymmer och även en del försvars-dito.

Därför var det en starkt positiv upplevelse att se hur MFF gick in på den något gropiga men fullt speldugliga och framför all levande naturgräsplanen och efter rådande och givna förutsättningar gjorde första halvlek till sin. Nyckeln till det övertag de himmelsblå fick (nej, slet åt sig) och till alla tre målen var den hungriga och aggressiva offensiven. MFF satte press högt och snabbt och hela, hela tiden vilket straffade ett därtill lite sömndrucket Bröndby gång på gång. Vaknar någon av Bröndbybackarna inatt av ljud under sängen eller en gren som slår mot fönstret kommer han att vara övertygad om att det är Daniel Larsson som är där igen för att rycka också kudden ifrån honom.

Inte så att MFF spelade ut Bröndby, det var tvärtom Bröndby som stod för bollinnehavet och försöken att bygga upp spelet och etablera sig på motståndarens planhalva – men det ledde liksom ingen vart, åtminstone inte till att börja med. Istället tvingade MFF danskarna att släppa till små och lite större lägen här och där, och emellanåt bjöd de på dem alldeles på egen hand. Som i den 12:e minuten, när Bröndby-målvakten slog en helt tokig löspass ut i straffområdet. Visst, det kunde ha klarat sig, det är inte självklart att det kommer en målsökande kortdistansmissil till Daniel Larsson störtande för att stressa på precis allt, men nu gjorde det det. Och då mittbacken van der Schaaf inte hann med i svängarna fann han för gott att sonika sopa ner Daniel. Frilägesutvisning och straff.

MFF:s straffläggare heter Wilton Figueiredo. Han gjorde inget misstag från elvameterspunkten ifjol, och han gjorde det inte nu heller. Tvärtom stänkte han in en riktigt vacker straff uppe i målvaktens högra kryss - skön ledning för MFF! Som fortsatte: i 15:e minuten cross från Wilton till Larsson och inlägg av Aubynn, RÅP instöt i boxen och hot framför mål. I 19:e bra kombination Molins-Larsson-Mehmeti och skott av Agon till hörna. Bröndby stack emellan med en farlighet, men det var i 23:e minuten det blev riktigt farligt igen. Då snappade Guillermo Molins upp ett danskt felpass på högerkanten, satte fart, bröt in centralt – och fälldes strax utanför straffområdet. Solkar frispark i bra läge aningen till höger. Finfint läge för Ricardinho, eller i avsaknad av hans så kanske Jeffs vänsterfot. Men istället blev det Wilton och hans högerfot – och ett halvlurigt skruvat och lite avigt skott som gick in i bortre hörnet, målvaktens högra och nog ställde denne rejält. Skickligt och lite märkligt. Och 0-2!

Säg den tillfredsställelse som får förbli ogrumlad. Efter dryga halvtimmen reducerade Bröndby, och åter var det lite glapp i försvaret som gav Farnerud öppet skottläge i straffområdet. Dejan Garaca räddade, men släppte dessvärre retur rakt i gapet på Krohn-Delhi, som rakade in 1-2. Någon vändpunkt i matchen inträffade emellertid inte. Bröndby låg på hårdare, men MFF värjde sig och fortsatte hitta anfallsmöjligheter. I 34:e minuten Molins igen, och jäklar vad bra han kan bli i år. Han tar sig inte bara allt oftare förbi på och in från sin kant, han gör det med en växande lätthet. Den här gången två man och sedan ett långt inlägg serverande Aubynn ett fint skottläge; Jeff tackade med en skaplig halvvolley som gav både andra-, tredje- och fjärdeläge i straffområdet.

Första halvlek var så gott som slut när Joseph Elanga vände spelet med en rapp stickare mot Agon Mehmeti. Lite brant blev den, men gjorde likväl jobbet i det att aktuell Bröndbyback slog den till hörna. En hörna från vänster. Som slogs av Molins. Som slogs av Molins – direkt i mål! En vid båge, skruvad mot bortre delen, nånstans bör ju någon ha fått undan den, men inte den här gången – och 1-3!

En riktigt bra första halvlek av MFF, särdeles underhållande för de blåögda på plats. I andra blev det inte riktigt så. Samtidigt som MFF, sannolikt starkt törstande efter en seger, slog av på takten och försökte bevaka tvåmålsledningen tog Bröndby över matchen bestämt. En handfull halvchanser och farliga lägen, men inga dödliga hot, och vete tusan om inte MFF-defensiven snarare stärktes och svetsades samman av Bröndbys tryck. En sekvens som i och för sig passar väldigt illa in i det intrycket är den som spelades upp i 70:e minuten – när Alexander Farnerud bröt in från högerkanten, snurrade upp allt MFF-försvar i närheten och tryckte in 2-3.

Dejan Garaca, som sett lite osäker ut vid ett par tillfällen, fick visa vad han går för med två högklassiga utrusningar: den första skickligt täckande och en bra benparad, den andra ett modigt utfall till höger i straffområdet framför fötterna på attackerande motståndare. Det är sannerligen ingen lätt uppgift att som ung tredjemålvakt kastas rakt in i hetluften, särskilt inte som försvaret haft lite problem, men förhoppningsvis blir det här prima erfarenheter för en stor talang.

Vid sidan av Daniel Larsson och Guillermo Molins, som stod för matchens främsta individuella insatser, måste även Ulrich Vinzents framhållas – tillbaka och i gott slag – liksom Wilton. Vår nummer nio såg klart intressant ut som central mittfältare, och hittade en annan harmoni i sitt spel än när han provades i ”Labinot-rollen” några gånger ifjol (då också kanske i sämre form). Wilton höll bortsett från några småfarliga bolltapp väl också defensivt och vann en hel del viktiga bollar under matchens gång.

Segern över Bröndby var onekligen ett styrkebesked av MFF. Men det hade onekligen också suttit fint med åtminstone en träningsmatch till innan seriestarten, förhoppningsvis går en sådan att få till stånd. Om inte annat så för att få se laget spela igen snarare än om dryga två veckor.

/Tobias Christoffersson