Kämpastarkt men fortfarande uddlöst

MFF kravlade sig upp ur gropen och tände till ordentligt hemma mot HIF i årets sista skånederby. Tyvärr räckte den fina kampinsatsen och förändringen till 4-4-2 inte för att få in bollen i mål.

Efter match, blandade känslor. Efter två raka förluster och i alla fall en och en halv plattmatch fanns det anledning till stark tillfredsställelse med lagets aggressiva inställning och obevekliga krigande från första till sista minut. Det fanns glimrande enskildheter bland de individuella spelarprestationerna, såsom Jasmin Sudics ”all in”-attityd och urstarka spel, Halstis följsamhet, Molins hungriga comeback i startelvan, en del gnistor från Wilton och ett par knivvassa rörelser och tillslag av Agon.

Men samtidigt är det ju svårt att glimra genom gröt, för att uttrycka sig slafsigt. För när den här matchen i detta nu eller i alla fall snart läggs till handlingarna så är det med samma gamla slitna stämpel på mappens nötta papp: ännu en ovunnen hemmamatch, ännu en mållös hemmamatch, ännu en match med en del chanser men utan den sista skärpan och skickligheten att omvandla dem till mål.
 
Efter nästan åtta månader av benhård tilltro till och satsning på en 4-2-3-1-formation valde tränarna att matcha en 4-4-2-uppställning för att åstadkomma nödvändiga förändringar efter debaclet mot Örgryte för en vecka sedan. Inför matchen betonade förvisso Roland Nilsson att skillnaderna egentligen inte är så stora, och efter matchen är det svårt att inte hålla med. Inget mål, två skott på mål i straffområdet, tre utanför, plus ett par farliga avslut alldeles utanför målramen – ett ganska genomsnittligt utfall för MFF 2009. På lite sikt rymmer förändringen säkerligen möjligheter, problemet är att sikten inte är så lång så här i säsongens nionde timme. Den största förbättringen jämfört med de senaste matcherna var lagets inställning, som gissningsvis inte är avhängig av sifferkombinationen.

Derbystämningen var det inget fel på, varken på plan eller kring. Norra läktarens ballongtifo var stort tänkt men såg ut att fastna lite i genomförandet, så mycket bättre och effektfullare blev det mäktiga ”regnet” som följde och liksom slöt in Dusan Melicháreks MFF-mål i en himmelsblå och vit omfamning. Redan under matchens första minuter smällde MFF på i närkamperna; HIF var inte sämre, och matchbilden som etablerades var en av mycket kamp, hög intensitet och bölajnde anfallsförsök åt båda hållen.

Det var MFF som skapade de första riktigt heta lägena, tre bra chanser under minuterna nio till tretton som summa summarum kanske rentav blev de bästa i matchen för hemmalaget. Först Agon Mehmeti som drog till direkt utanför straffområdet på en boll som Ofere la tillbaka; bra tryck i skottet, men målvakten räddade till hörna. Minuten senare ett fint uppspel av Ricardinho som Agon jobbade på, bollen vidare till Wilton Figueiredo, som några meter utanför straffområdet sköt en läcker yttersida – Pär Hansson i HIF-målet fick på nytt visa klassen. Och så, i trettonde minuten, ett riktigt bra MFF-anfall med förarbete Av Agon Och Ofere innan Wilton slog en lysande framspelning genom straffområdet till en Molins i princip ren en bit från mål. Gische fick till en skarp nick mot bortre stolproten, tyvärr alldeles alldeles utanför.

Efter denna lilla krevad av chanser satte sig matchen något, men det var MFF som har mest boll, flest försök och vaskade fram ytterligare några halvchanser. Hemmalaget kom i många bra lägen, men det såg lite ut som att de offensiva kuggarna inte riktigt grep i varandra. Kombinationsspelet var inte särskilt lyckat och lite för trubbigt fotarbete här och där gjorde att dyrbara sekunder försvann och med dem själva möjligheterna att hota på riktigt. Istället började HIF komma in i matchen, och sista tjugo av första var det fördel rödblått. Med vindsnabba kombinationer från kanterna avslöjades en illa samlad MFF-defensiv några gånger, och på topp var det framför allt Makondele som vållade bekymmer. Ett par ruskigt vassa inlägg blev till kvalificerade målchanser, men dessbättre höll MFF-försvaret undan i de avgörande sista ögonblicken.

Till andra halvlek tog HIF ut en forward och gick över till 4-5-1, vilket såg ut att ge den effekt som kanske var eftersträvad: att täppa till på mittfältet i allmänhet och kringskära Wilton i synnerhet. Wilton Figueiredo gjorde en positiv första halvlek i den nya rollen som central mittfältare; mer offensiv än kollegan Åhman Persson förstås, likväl inte med särskilt mycket högre utgångsposition. Wilton slet hårt, var ofta spelbar och stod för en handfull fina passningar och starter av anfall. Efter paus växte sannolikt frustrationen i takt med tröttheten och det blev ett par dåliga beslut i bra lägen, men som helhet en fullt godkänd insats, att betrakta som lovande.

Efter dryga sextio minuter bytte Jeffrey Aubynn av en för dagen rätt blek – men ändå inte dålig – Jiloan Hamad, och Jeff stod för ett av sina riktigt inspirerade inhopp. Med honom blev det fart och kreativitet till vänster, men tyvärr fick Jeff lämna plan igen med en bristning efter bara 22 minuter.

Det var ett MFF som kämpade och kämpade, försökt och försökte, men liksom så många gånger tidigare i år förblev alltför trubbigt för att åstadkomma avtryck i målprotokollet. Någon riktigt vass målchans blev det inte i andra halvlek, tyvärr. I början av en säsong hade en sån här match känts oerhört lovande och stärkande, men så här långt blir insatsen mest en bekräftelse på att det som saknats hela tiden fortfarande saknas. Tyvärr.

Tobias Christoffersson