Bottennapp

MFF 2009 kommer bara inte loss. När tabellen för första gången på länge rymde vissa möjligheter körde himmelsblått efter tre bra matcher fast hemma mot ett skickligt BK Häcken.

Tre veckors försiktigt – låt vara mycket försiktigt – spirande optimism är så bortblåst. MFF såg verkligen ut att vara på väg in i en bra trend, i fin form, in i en rörelse uppåt i tabellen. Men, men – vid det tillfälle där de goda intentionerna skulle bekräftas tog det tvärstopp och MFF gjorde sin sämsta match hittills i år.

Nej, det var inte en usel eller pinsam insats från de himmelsblå mot Häcken hemma, i stil med 2008 års stora bottennapp 0-3 mot HBK – så lågt sjunker inte MFF 2009 av allt att döma inte. Det var bara tveklöst otillräckligt. Liksom mot Kalmar hemma när 90 minuter skulle summeras. Mot Kalmar sved det. Mot Häcken smärtar det – för man är ju en gammal malmöitisk tjockskalle som inte kan ta in att ett kvarterslag från Hisingen nånsin skulle kunna vara bättre än Malmö FF.

Men bättre är dom: Häcken vann rättvist i matchen lagen emellan, Häcken ligger fyra poäng före i tabellen. Laget har inte förlorat sedan i maj, där kan vi snacka bra trend och fin form.  MFF däremot kämpar och kämpar med den hedern, men förmår bara inte bli mer än ett lag som vinner en match, förlorar en match och spelar en eller två oavgjorda däremellan. Visst, det återstår ännu en tredjedel av serien och en tredjedel av poängen – 33 – att spela om, MFF kan fortfarande halka in i en lika hysterisk höstform som ifjol, kanske rentav en månad tidigare, och utan större besvär styra upp en ny sjätteplats. Men, och det känns hemskt att skriva - eventuellt kvardröjande illusioner har förstås, slutligen, förångats.

Varför vann så inte MFF heller denna hemmamatch? Det snabba svaret är att Häcken lyckades så mycket bättre med sin match. De svartgula levde upp till sitt smeknamn Getingarna direkt från början när de surrade ilsket kring MFF i sin ömtåliga uppspelsfas - och på den vägen bar det vidare. Även om MFF framför fick igång lite spel och vaskade fram en del farligheter i första halvlek så infann sig aldrig det man sådär lagom diffust brukar kalla ”linjerna i spelet”, framför allt inte på mittfältet.

Åhman Persson bröt stundom bra, Rick Kruys var matchens spelmässiga förgrundsgestalt (i MFF), men det var något med positionerna som aldrig blev rätt och det såg ofta tomt ut och långt mellan spelare och lagdelar. Och när båda offensiva kantspelarna stötte på patrull (även om Jiloan Hamad gjorde en alldeles strålande inledning av matchen), Wilton Figueiredo med undantag av ett par fina framspelningar ånyo gick bort sig i matchen och Ofere längst fram fick dålig lön för sitt slit – ja, då fanns det kanske egentligen inte så mycket som talade för MFF. Särskilt inte som Häcken, utan någon som helst lust att backa hem och bygga försvarsmurar, attackerade gång på gång och dessutom kom loss in i straffområdet gång på gång. MFF hade några bra målchanser i matchen, men också med målen frånräknade hade Häcken fler, och giftigare. Johan Dahlin stod för en handfull högklassiga räddningar. 

Den spelare som imponerade mest i matchen mot Häcken var utan tvekan – Daniel Andersson.
Jo, MFF:s lagkapten var avstängd och inte på plan, och det var just avsaknaden av lagets stora enande och samlande kraft som gav det kanske starkaste intrycket för kvällen. Det MFF som varit så solitt bakåt och släppt till så lite läckte plötsligt, när motståndarna fick ett helt annat spelrum på ytorna framför straffområdeslinjen, mellan backlinje och mittfält.

En minnesvärd händelse rymde matchen, Ricardinhos första mål i MFF-tröjan, tillika 1-1kvitteringen efter dryga halvtimmen. MFF fick ett andra ypperligt frisparksläge några meter utanför straffområdet, aningen till höger. Liksom vid det första tog Wilton och Ricardinho båda position för att slå den, men istället för ett misslyckat skott högt över från Wiltons högerfot blev det nu ett synnerligen njutbart tillslag från Ricardinhos känsliga vänsterfot: bollen i skruv över muren och in intill höger stolpe, alldeles otagbart. Skönt och läckert!
  
”MFF förmådde inte rå på formstarka Häcken hemma på Swedbank Stadion måndag kväll.” En lika rak och saklig som skoningslöst förgörande mening. Och den får väl eka några dagar, sedan kommer ju som så ofta en ny match, Örgryte borta. Chans på tredje raka bortasegern och trots allt chans till ett nytt avstamp mot en i någon mån dräglig höst – samt inte minst och dessförinnan: HIF hemma, sommarens sista kväll.

För en detaljerad skildring av matchens skeenden, se Andreas Georgsons direktrapportering .

Tobias Christoffersson