Tre sköna, sköna poäng!

MFF fastnade i andra halvlek och för Örebro var en kvittering i slutet inte utom räckhåll. Men den här gången fick de himmelsblå äntligen vinna, och det fullt rättvist efter en förkrossande överlägsen första halvlek mot ett decimerat ÖSK. Stor matchvinnare: lagkapten Daniel Andersson.

ÖSK-spjutspetsen Nordin Gerzic hade två lägen i andra halvlek. Det första tog Dusan Melichárek hand om skickligt, det andra borde i ärlighetens namn ha blivit mål, men avslutet kom metern utanför efter att Gerzic sluppit loss från Dixon. MFF var kanske lite skakigt efter att Örebro oväntat fått ett reduceringsmål på straff en och en halv minut efter paus, då Robert Åhman Perssons envisa fasthållning bara inte kunde undgå domarens uppmärksamhet. Men tappade en match som man till stora delar dominerat fullständigt gjorde MFF inte, och 2-2 hade inte precis känts rättvist sett till fördelning av spel och möjligheter. Likväl kunde det hänt - men nångång kan väl också MFF få ha lite flyt. Få vinna en match, liksom. Ja, ikväll var det dags. Örebro chansspelade konsekvent i andra halvlek, och nästan lika konsekvent misslyckades MFF med att ta till vara på alla kontringslägen. Ända fram till 93:e minuten, då Jeffrey Aubynn spelade ren Ofere, som iskallt chippade bollen över Alvbåge och till slut dödade matchen.

En match som faktiskt kändes stendöd redan efter en halvtimme, men alltså snarare skulle visa sig vara skendöd. Efter att MFF inlett piggt och beslutsamt med att ta tag i matchen väldigt bra - en bra chans på en frispark som Jeffrey Aubynn lurigt slog snett bakåt till Ulrich Vinzents, vars flacka skott Toivonen var ytterst nära att toffla in - inträffade den händelse som skulle prägla resten av händelseförloppet: MFF fick straff och Zé Ndille blev utvisad. En rapp boll i djupet av Daniel Andersson satte Ola Toivonen - efter en snygg mottagning - helt fri i straffområdet, och ÖSK-mittbacken rev ner honom. Daniel Andersson satte straffen säkert och MFF kunde gå vidare i denna livsviktiga hemmamatch med ett tidigt ledningsmål och numerärt överläge i ryggen.

Nu är det som bekant inte alltid en man mer innebär någon större fördel i fotboll. Det decimerade laget drar sig ofta samman och tillbaka och kan bli riktigt svårspelat och de facto tätare än ett "vanligt" lag, och det var precis vad som hände på Malmö Stadion - efter en stund.

Men först hann MFF utöka ledningen, tvåan kom bara elva minuter efter ettan. Daniel Andersson bröt en sävlig passningsrytm med en attack framåt och sökte en kombination med Aubynn som resulterade i hörna. Hörnan från vänster slog Labinot Harbuzi, Toivonen skarvade och vid bortre stolpen löpte vem in, om inte Daniel Andersson - och nickade bollen i mål! Vår lagkapten, som nästan aldrig gör en dålig match men sällan hamnar i fokus mer än när någon måste kliva fram och prata efter förluster - två mål och i princip förarbete till båda, harrlett!

Efter 2-0 bredde en lite märklig matchbild ut sig, och det var då, kring halvtimmen, det som sagt kändes stendött. MFF ägde matchen totalt mot ett Örebro som fullt förståeligt inte hade några andra ambitioner än att få lite koll på läget. Vilket man småningom fick, samtidigt som MFF:s stora övertag gav inte en kavalkad av chanser och mål utan förevisning av ett sånär bokstavligen talat förlamande stort bollinnehav. En possession-gäspsession... och hade ställningen varit 0-0 hade frustrationen förtärt en, men nu, efter fyra förluster, var det inte precis läge att klaga. Inte alls.

Mönstret hängde kvar som en dimma också stora delar av andra halvlek, men efter Örebros reduceringsmål luckrades MFF:s totala om än impotenta övertag upp av ÖSK:s chansspel och den egna tilltagande tveksamheten. Men det ska först som sist sägas: tappa matchen gjorde MFF aldrig, någon genomklappning var det inte frågan om nånstans. MFF redde ut det här, visst, med maximal otur hade Örebro kunnat nå en kvittering, men rimligt vis borde i så fall också MFF ha fått bättre utdelning på alla kontringslägen och på egen hand framspelade lägen där en felaktig pass eller touch hela tiden ställde till det. Summa summarum: en klar, tveklös MFF-seger och en stabil insats, låt vara på avstånd från de spelmässiga höjdpunkterna i till exempel matchen mot HIF. Men idag var det bara seger som gällde.

Sett till individuella prestationer glänste vid sidan av Daniel Andersson Edward Ofere på nytt med sitt urstarka forwardspel, nu med ett matchande passningsspel som blir bättre för varje match och noteringarna i målprotokollet börjar dessutom bli trevligt regelbundna. Istället för att få sätta pricken över i försvann Ola Toivonens match mot de personliga rivalerna ÖSK i frustration och felbeslut, men hans första halvlek var riktigt bra. Till höger på mittfältet var det intressant att se Rick Kruys från start; det var verkligen tydligt att han och avstängde Guillermo Molins tar sig an yttermittfältsrollen från olika utgångspunkter - den centrale mittfältaren respektive före detta (?) anfallarens. Rick spelade vårdat och kreativt och sökte ständigt spelmöjligheterna. Visst syntes det att han inte fått så många matchminuter på sistone, framför allt i valen att ta en säkrare pass bakåt istället för en säg en öppnande cross. Ingen succé för Rick, men likväl en god insats som smakade mer. Till slut: en felfri, klockren defensiv insats av Ulrich Vinzents, som också såg ut att trivas med en öppen korridor framåt på sin kant.

Nu väntar ännu ett landskampsuppehåll, och låt oss nu hoppas att MFF lyckas bättre den här gången med att förvalta det kapital en seger bringat in, än till exempel efter den mot Gefle. Då finns alla förutsättningar för en trevlig avslutning på 2008.

/Tobias Christoffersson