Tröstlöst

Det var inte värre än i lördags, men det var förstås illa nog. MFF stod helt utan chans och möjlighet till annat än statisternas roll när avundsvärt starka och skickliga Elfsborg spelade ut på hemmaplan för att hålla liv i guldstriden.

0-3 hemma mot en "mittenkonkurrent" - om nu sådana finns - är ett hårdare slag än 0-4 borta mot ett topplag med i guldjakten. Men varför välja... Nå, även om det såhär strax efteråt känns som det kan kvitta, så är det viktigt att understryka att MFF hade ryckt upp sig från lördagens totala plattmatch mot HBK och nu visade sig... eh, avgjort mindre dåligt. Det fanns en eller två skeden i matchen då MFF faktiskt var på väg in i den, men en jämn ström av infallande baklängesmål - låt vara perfekt tajmade för att slå ner modet - sänkte allt hopp därom.

Att MFF bestämt sig för att ligga avvaktande, låta Elfsborg föra spelet och inledningsvis fokusera på att absolut inte gå bort sig var tydligt och med tanke på läget en vettig inställning. Men dessvärre suddades strax gränsen mellan 'avvaktande' och 'passivt' ut för de himmelsblå, och när dessutom Elfsborg sköt 1-0 redan efter elva minuter - vackert skott som Ishizaki fick måtta ostört och som Dusan kanske borde ha en chans på - var den taktiken skrotfärdig och ett vinddrivet MFF hade att efter förmåga ta ett nytt tag i matchen. Dessvärre är denna förmåga för närvarande mycket svag.

Elfsborg rullade på, och rullade stundtals ut MFF, dock utan att vaska fram fler vassa chanser. En bra möjlighet istället för MFF i 18:e minuten, när Jonatan Johansson snappade upp en förlupen boll, rundade Johan Wiland i elfsborgmålet men hamnade för långt ur vinkel för att avslutet skulle nå det öppna målet. Så helt under isen var inte MFF, utan lyckades även med tio minuter kvar av första halvlek jobba fram lite press på Elfsborg. Ett fint inlägg av Vinzents efter förarbete av Molins gick till Toivonen i straffområdet och sedan till skottläge för Järdler, och med två minuter kvar startade Toivonen en kontring.

Sedan: straff till Elfsborg och 2-0. Och inte mycket att säga om den. Efter ett misslyckat uppspel från MFF-backlinjen kunde Elfsborg kontra, Anders Svensson kom fri framför mål, Markus Halsti bensaxade honom, straffen säkert slagen. Och MFF gick till paus med ett nytt och mycket, mycket tungt underläge.

Därför var det faktiskt lite stärkande att se hur MFF verkligen gjorde ett försök att ta tag i matchen från starten av andra halvlek. Spelarna såg fast beslutna ut att fortsätta kämpa och arbeta än hårdare för att mot alla odds få en vändning av matchen till stånd. I 65:e minuten kom den chans som i alla fal teoretiskt hade kunnat leda till en vändning. Ola Toivonen snappade upp ett felpass i Elfsborgs bakre linjer och var plötsligt rätt fri strax utanför straffområdet. Han avancerade bra och drog på ett fint skott - som tyvärr inte skruvade sig riktigt så mycket som det behövt, och Wiland kunde göra en svettig räddning.

Det var chansen, och självklart satte Elfsborg 3-0 minuterna senare. Igen var det MFF som missade i uppspelsfasen och därmed gjorde sig sårbara och Elfsborg som bekvämt kunde vända spelet. Bajrami drog Åhman Persson, satte bollen förbi Dusan Melichárek - och sista svaga hoppet för kvällen blåstes ut och bort. I randen av ett fördunklat medvetande sågs Elfsborg få mysa till det med också ett 4-0-mål, och MFF:s största förlust på sju år var därmed ett faktum.

Mörkret och tröstlösheten till trots förtjänar ett par individuella ljusglimtar att lyftas fram. Guillermo Molins gjorde sin kanske bästa hela match för säsongen. Han arbetade stenhårt och hade bra flyt i löpningarna, sökte sig gärna inåt i plan och öppnade upp för Ulrich Vinzents att komma på kanten. Även Ulrich var bra; högersidan den enda offensiva del som funkade någorlunda för MFF denna kväll. Rick Kruys visade en del kvalitet i sitt sakliga men effektiva passningsspel, låg bra med i många situationer och visade stort engagemang i matchen - men samtidigt heller inga stora spetskvaliteter. Järdler gjorde en bra första halvlek och borde söka skottläge oftare; han har bra löd och nångång sitter den där. Jonatan - ännu ett hårt och nyttigt arbetspass, men tyvärr finns inte den målfarlighet man förväntar av en forward där. Till slut: stort grattis till Alex Nilsson och Jiloan Hamad för allsvensk debut!

Med den starka bortasegern mot Gefle kändes det som att MFF visade att det trots en knagglig och motig period fanns en grund att stå på; en botten som höll också på djupt vatten. Den känslan finns inte längre kvar. 0-7 på två matcher, två stora och fruktansvärt tydliga förluster - man blir kallsvettig och stel av oro inför vad de kan göra med det lag som i tre år nu haft sådana problem med självförtroendet, saknat så mycket av den mentala styrkan. MFF är på drift. Greppa rodret, nån. Nu.

/Tobias Christoffersson