Sargat och splittrat

Det blev en blodig uppgörelse på Ullevi, och det var Göteborg som gick segrande ur striden med hjälp av två psykologiskt vältajmade mål, en imponerande arbetsinsats och... inte så mycket mer. MFF hittade inte alls tillbaka till det fina spelet mot Kalmar och får fortsätta jakten på stabilitet och kontinuitet.

Det är med ett rätt gott mått tomhet man knäpper bort tv-utsändningen från Nya Ullevi efter att ha sett MFF bita i det gräs som trots allt fanns hos Stadions storasyskon. Efter en säger en - strålande och underbar men likväl bara en - seger och en vecka av nästan hausseartad upprymdhet över spelartruppens inneboende kvaliteter och möjligheter var förväntningarna på matchen mot arvfienden IFK Göteborg uppskruvade. Med lite självkritik tillämpad (använd endast sparsamt, dosera försiktigt) och sanningen i vitögat (blåhjärtat värkande): kanske lite för högt.

För vi står ju här mitt i en slags röra faktiskt, och måhända är det märkligare att så mycken reda som praktmatchen mot Kalmar gick att utvinna ur den än att föreliggande tillkortakommande i form av förlusten borta mot regerande mästarna (hur värdiga mästare dessa nu är; spotta-i-nävarna och nå himmelens höjder, kan det inte få krävas lite mer även i Ligan som gud glömde, a k a allsvenskan?) blev ett så svårsmält faktum.

Ett flertal nya spelare, att inom loppet av ett par veckor slussa, nej snarare slunga in i det skarpa läget; hög och oförutsägbar omsättning av skadade och tillfrisknande spelare; och så är det ju ganska lätt att glömma att laget ännu bara är dryga halvåret komna med det nya tränarteamet med allt vad det innebär. Det är nog "helt enkelt" [konstpaus för den som så önskar] så här säsongen kommer att fortsätta - stunder av lycka, stunder av träldom, stunder av varken eller - och det är sett till omständigheterna inget särskilt märkligt med det. Egentligen.

Men nu är det en gång så att de nedärvda förväntningarna förväntar sig - vi har ju själva endast mycket lite med det här att göra, ellårr? - att det är MFF som är alla omständigheters upphov, för andra i allmänhet och mindervärdigt allsvenskt motstånd i synnerhet att efter förmåga anpassa sig till. Verkligheten på Nya Ullevi var emellertid en högst annan en - för att långt om länge komma till själva matchen. Förväntningen var att få se MFF gå in i den lika taggade och uppbåda ett spel lika vägvinnande som mot Kalmar hemma. Verkligheten tillhandahöll ett Göteborg som avstod från spelmässig excellens för att istället ta och vinna kampen om planens utrymmen och anfalla kort men intensivt och effektivt.

Ända fram till hemmalagets mentalt svårsmälta 2-0-mål i 51:a minuten av första halvlek - inte ofta man får uppleva en sådan, trist nog på grund av Jonas Sandqvists och Sigurdssons sammanskallning orsakande ymnigt blodvite och kö till göteborgsläkarens häftapparat - kändes det likväl som att det här kan MFF vända; pyjamaspojkarna orkar inte hålla pressen uppe hur länge som helst och det ljusblå passningsspelet vinner strax över marginalerna på sin sida. Men det blev aldrig så, och ännu timmar efter matchens slut känns det förvånande; det borde ha gått. MFF fick sina stunder i matchen, MFF hade fler avslut och större bollinnehav - men var sanningen att säga aldrig nära att rubba IFK. Jo förresten, hade Toivonens skott i stolpen i 67:e - efter lysande framspelning av Agon - gått in hade vad som helst kunnat hända. Men nu gick det i stolpen.

- Vi hade fel inställning i början av matchen, sa Roland Nilsson efteråt, och syftade på att MFF trodde sig bara sådär kunna återknyta till spelövertaget mot Kalmar.
Det är i så fall dessvärre långtifrån första gången denna säsong som laget går in i en match med en, eh... suboptimal fokusering i första halvlek. Andrahalvlekarna har i regel varit lysande - en njutbar kontrast till Åkebys -07 och det är trots allt då de flesta matcher avgörs - men det är nu en gång lite väl många lite väl dyrbart ovakna inledningar. Svårt att säga i och för sig i hur hög grad defensiven kan lastas för Göteborgs 1-0; det var en högsta-nationella-nivå-prestation av Söder, men kanske fick Selakovic måtta sitt inlägg lite väl ostört? Liksom Wallerstedt fick sätta an sitt målskott?

När MFF väl fick till ett massivt övertag i andra halvlek var passningsspelet om än vägvinnande alldeles för långsamt, och dessutom kom flera väl framspelade lägen till korta genom lågkvalitativa framspelningar och inlägg. Defensivt vältrimmade Göteborg - som dessutom fick Bjärsmyr utvisad - backade hem med hela laget som vilket bortaspelande Gefle som helst och hade bara alltför ringa besvär med att få ett ben eller ett motlägg i vägen för MFF:s goda intentioner. Men om man bortser från det generande att som regerande mästare spela borta hemma - vadå bitter? - är det såklart imponerande hur... pragmatiskt Göteborg genomför matchen; Toivonen till exempel raderades till stora delar ut.

Sargat och splittrat? Först sargat. Det var en riktigt tuff match med många smällar, ihopslag och spelare liggande. Efter Sandqvists och Sigurdssons krock blev det ett åtta minuters speluppehåll för häftning och bandagering och Sandqvist tvingades ge upp tio minuter in i andra (grattis till debuten Dusan Melichárek, trots omständigheterna). Även Daniel Andersson föll ihop blödande efter en armbåge i bakhuvet av Åhman Persson (!) i en invecklad duellsituation, och i andra halvlek fick Jeffrey Aubynn en smäll som avgjort föranlett byte - om det funnits byten kvar att göra. Återstår att se om något av tillbuden äventyrar framtida medverkan.

Splittrat? Upprepande det redan sagda; många nya spelare snabbt inkastade i hetluften, skador och tillfrisknanden om varandra som inverkar på startelvans kontinuitet och stabilitet - allt på gott och ont. Gott i Kalmarmatchen, "ont" idag. Tillgången till spelartyper kontra luckorna att fylla i laget, aktuell formation kontra aktuellt spelarmaterial - det finns en friktion där men det finns förstås också ett spelrum, vilket tar sin tid att utforska. Dagens MFF är ännu långt ifrån färdigt och kan i princip bara bli bättre. Men det där med de svaga matchinledningarna oroar.

MFF 2008 vankar vidare på knagglig väg - den bär dock framåt.

/Tobias Christoffersson