Milan är svenskklubben nr 1

Författare: Håkan Malmström

Vi ser ofta beteckningen ”svenskklubbar” för sådana föreningar som under åren haft många svenska spelare. Frågan är om inte Milan är den klubb som haft flest svenska spelare av alla.
När Zlatan Ibrahimovic skrev på kontraktet med Milan förra året så blev han den sjunde svensken som spelat i klubben.

Grunden till det är förstås att det förekommit under väldigt många år. Och då framför allt genom att Milan köpte tre på en gång när den svenska importen startade.
Gunnar Gren, Gunnar Nordahl och Nisse Liedholm bildade i början av 1950-talet den berömda trion Gre-No-Li.

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, för oss att i dag kunna bedöma hur stora de här spelarna var i Milan och i Italien.
Ingen av Milans matcher sändes i TV på den tiden. Av en synnerligen enkel anledning: TV fanns inte.

Egentligen ingen annan rapportering heller. På sin höjd fick tidningarna in ett telegram om att Nordahl gjort tre eller fyra mål, vilket i dag hade gett Zlatan fyra uppslag i kvällstidningarna för samma prestation – trots att alla redan sett det på tv.

Milan vann Lo Scudetto fyra gånger under 1950-talet, Nisse Liedholm var med alla gångerna, medan det bara var 1951 som hela trion ingick i laget.
Nu är de döda alla tre, Nisse Liedholm var den siste när som gick bort 2007.

Ur MFF-synvinkel är det kanske ännu intressantare att när Milan vann ligan 1968 så ingick Kurre Hamrin i laget.
Då var egentligen Hamrin i slutet av sin karriär. Han spelade för Fiorentina när han var som bäst.

Detta påpekande är inte minst viktigt för en liten bokstavslek: Hamrin vs Hamad.
1961 avgjorde Hamrin finalen i Cupvinnarcupen mot Glasgow Rangers i den 86:e minuten så att Fiorentina vann med 2–1.
Och alla minns väl att Jiloan Hamad gjorde mål på Glasgow Rangers i förra veckan. Förvisso några minuter tidigare, men det innebar att MFF vann med 2–1 sammanlagt.

Men det viktigare med Hamrin var ändå att Milan efter ligasegern 1968 lottades att möta MFF i den första omgången.
I Malmö gjorde Bertil Elmstedt 2–0 efter ett av de ruggigaste skott som skådats på Malmö stadion. Milan reducerade sedan till 2–1.

Själv hade jag faktiskt redan då tagits plats på pressläktaren, även om det väl kan beskrivas som Skånska Dagbladets avbytarbänk.
Men jag var med när alla ville intervjua Kurre Hamrin efter matchen. När han kom ut var det i stället han som ställde första frågan:
– Finns det möjlighet att få en läskedryck?

I dagens kommunikationsvärld är det förmodligen svårt förstå alla de frågetecken som utgjorde den omgivande församlingens ansikten.
– Va fan vill han?
Emellertid räddades situationen av en berest herre som förklarade:
– Han vill ha en limonad!

I returmatchen i Milano vann Milan med 4–1.
Gemensamt för de båda matcherna var att domarna behandlade MFF på ett skandalöst sätt. Ordet ”domarskandal” används slarvigt och alltför ofta nuförtiden, vilket dock inte ska förringa de tillfällen när det används rätt. Och så var det den gången.
Inte blev besvikelsen mindre när det visade sig att Milan sedan gick vidare och vann hela Europacupen.

För att avsluta genomgången av svenska spelare i Milan, så har även Jesper Blomqvist och Andreas Andersson spelat där. Dock utan att ha satt samma avtryck i historieböckerna som sina företrädare.
Eller sin efterföljare.

Läs mer om MFF och annat på Håkan Malmströms andra blogg:
http://hakanmalmstrom.wordpress.com/